Den grekiska hotellreceptionisten synar min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda! Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag har just gått ut femte klass och är fullt medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, är jag inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. Istället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – allt som får vågnålen att stadigt ticka uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter. Förvandlingen är effektfull. Den feta ankungen från femman blir en svanslank niondeklassare.

Karl Fredrik, förra årets ”Biggest loser”-vinnare, bestämde sig också. Och tappade över tio gånger så mycket som jag. I finalen visade vågen på imponerande minus 75 kilo och i reportaget på sidan 38 säger KF att det är ganska lätt att gå ner. Det svåra är att hålla vikten. Jag håller med.

Särskilt för alla oss som begåvats med släktens rultigare gener.