Det var först i efterhand som jag förstod att varningsklockorna funnits där länge. Som att jag inte kunde ligga på mage i sängen längre, eftersom hjärtat dunkade så hårt mot madrassen. Eller att jag ibland inte kunde andas för att lungorna verkade ha krympt. Och så svindeln. Kallsvetten. Overklighetskänslan. Stickningarna i huden. Jag hade liksom vant mig. Men en natt brakade jag igenom totalt. Verklig panikångest är svårt att beskriva, men det var ganska likt att sitta på ett flygplan i rejäl turbulens. 

Det är inte så konstigt att jag gick in i den berömda väggen. Jag är manisk, perfektionist, jättebra på att strunta i hur jag mår så länge jag får beröm för det jag gör. Särskilt på jobbet. Och mitt jobb var att sköta ”Farmen”-sajten (ni vet, TV4-dokusåpan – den kommer för övrigt tillbaka i höst). Jag trodde att allt som försiggick på ”Farmen” var det absolut viktigaste i världen just då. Det var med andra ord ett enormt ansvar att rapportera allt om Naken-Janne, kaninslakter och potatisåkrar.

Jag var sjukskriven i nästan ett år. Jag kunde inte fatta hur jag nånsin skulle kunna bli frisk. Men sakta, sakta, hela tiden två steg fram och ett steg bak, blev jag mig själv igen. Och för första gången på länge kunde jag känna saker igen, känna efter vad jag verkligen ville. Jag vågade ta beslut som jag inte vågat förut. Inte för att jag blev modigare, utan för inget var mer skrämmande än att gå tillbaka till livet som gjort mig sjuk. Och jag vet att många av er som läser detta just nu är i samma svarta hål som jag befann mig i. 

Jag kan inte komma med några universallösningar, för jag tror inte på sådana, men jag hämtade styrka i insikten om att jag inte var ensam. Det som hänt var obegripligt för mig, men för läkarna var såna som jag vardagsmat. Och jag lärde inte bara känna mig själv bättre, utan också mina vänner. När jag slutade hålla masken visade det sig hur många i min omgivning som gått igenom samma saker. Det är sorgligt att så många mår dåligt, men det var tröstande att inte vara unik. Erfarenheten gjorde mig mer empatisk och mindre dömande. Det svarta året är det värsta jag varit med om, men också det bästa som hänt mig.

Mats Strandberg