Barn respekterar inte personliga gränser. De klättrar på dig, slår dig eller skriker dig rakt i örat för att få uppmärksamhet. De börjar gråta högljutt när de inte får som de vill. De är egoistiska – frågar till exempel aldrig hur DU mår. Och det är som det ska vara. De är ju trots allt barn. Det är föräldrarnas uppgift att hjälpa dem att bli fungerande människor som kan samsas om utrymmet här i världen med andra människor. 

Tyvärr finns det många föräldrar som inte inser att deras små solstrålar kan vara orosmoln för oss andra. De ser lugnt på när barnet nyser mig rakt i ansiktet på bussen, eller sparkar med snöslaskiga stövlar på mina byxben. De märker inte att deras barn skriker som mistlurar på fiket där jag försöker föra ett samtal med en kompis. Jag antar att det är en överlevnadsinstinkt som ger föräldrar selektiv hörsel. Problemet är bara att vi andra inte fått denna gåva. Feg som man är säger man förstås inte till, utan kastar ilskna blickar åt deras håll och hoppas att de ska förstå. Det gör de aldrig.  

Läser i New York Magazine om att en ny ”ism” är född i USA. Enligt psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehls bok är ”childism” (”barnism”) lika illa  som rasism, homofobi och sexism. Och jag håller med om att barns integritet kränks alldeles för lättvindigt, till exempel i tv-program som ”Nannyakuten” och ”Mammor & minimodeller”. Men Young-Bruehl går alldeles för långt. Hon gör ALLT till övergrepp, inklusive saker som läxläsning. Och jag tänker att det borde vara tvärtom. Att INTE vägleda sina barn är väl att kränka dem? Hur ska de annars lära sig att de måste anpassa sig efter världen, och att världen inte måste anpassa sig efter dem? Vill man utsätta dem för att växa upp och bli som tonåringarna i SVT:s ”Ung & bortskämd”? 

Men artikeln om ”childism” får mig ändå att tänka till. Det tog alldeles för lång tid innan jag fattade att det inte var de skrikande barnen jag skulle bli arg på, utan på de tysta föräldrarna. Hur många gånger har jag, och många med mig, kastat ilskna blickar på de där barnen? Hur många av dem har märkt det? Vilka spår kan det ha satt hos dem? 

Hjälp, jag får sån ångest av att tänka på det.

Mats Strandberg