Ingen som har koll på Hunger games skulle beskriva fenomenet som ”det nya Twilight”. Alla som använder det uttrycket – och de är många, nu när biopremiären närmar sig – avslöjar sig som antingen okunniga eller fantasilösa. På det allra översta lagret av den yttersta ytan kan det kanske verka som om Hunger
games och Twilight har en del gemensamt. Båda är ofantligt framgångsrika bokserier med en tonårsflicka som huvudperson. De dyrkas av läsare världen över, främst unga tjejer. Det är allt. I själva verket är Hunger games raka motsatsen till Twilight.

Twilight har vampyrer som glittrar i solljuset, Hunger games har en blodtörstig diktatur som varje år roar sig med att låta tonåringar slåss mot varandra tills bara en ensam överlevare står kvar på arenan. I Hunger games går ingen säker. Vi kan aldrig hoppas på det prydligt lyckliga slut som vi hela tiden vet att Twilight rör sig mot.

Och Twilight-Bella och Hunger games-Katniss är så olika som två huvudpersoner kan bli. Bella är en helt passiv deltagare i sitt eget liv. En vampyr och en varulv slåss med varandra om ynnesten att få älska henne och skydda henne mot allt ont. Därutöver har hon en överbeskyddande pappa. Katniss måste däremot försörja och försvara sin mamma och sin lillasyster. 

Medan Bella är den klassiska damen i nöd är Katniss en överlevare, som tar sitt öde och sin pilbåge i egna händer. Och till skillnad från Twilight-sagans svartvita moral har Hunger gamestrilogin lager på lager av moraliska gråzoner. Visserligen slits Katniss, liksom Bella, mellan två killar som betyder mycket för henne. Men den ena, Peeta, är hennes motståndare på Hunger games-arenan; för att själv överleva måste hon förr eller senare döda honom. Den andra, Gale, vill ha hennes hjälp att starta en revolution. Ingen av dem skulle komma på tanken att försöka bli Katniss beskyddare. Hunger games är faktiskt inte bara en motsats till Twilight, utan ett motgift. 

Om vi nu nödvändigtvis måste jämföra dem, alltså.

Mats Strandberg