Han lägger armarna i kors och ser mig rakt i ögonen. Yttrar två meningar, som jag absolut inte vill höra:
– Det kan vara så att du får leva med det här. Att du aldrig blir helt symtomfri.

Jag är på återbesök hos Johan, specialisttandläkaren. Han som har tagit över mitt fall, då min ordinarie uttryckt: ”Nej, nu förstår jag mig inte på dina tänder. De är för konstiga för mig”.

Det har snart gått tre år sedan jag cyklade på tok, landade med hakan först i asfalten och bet sönder åtta kindtänder. Min vanliga tandis har lagat, rensat, rotfyllt och fluorlackat. Monterat kronor och implantat. Ändå spökar några tänder fortfarande. Nu har Johan alltså konstaterat att bissingarna troligen kommer fortsätta att pina mig på obestämd tid.

– Tandnerver har bara har en enda uppgift. Att signalera smärta, förklarar Johan.

Om en nerv retas, blir alltså meddelandet till hjärnan: ”Aj!” oavsett om tanden är sjuk eller ej.

– Sorry, säger han och föreslår att jag hittar ett sätt att acceptera min situation:
– Terapi? KBT lär vara effektivt.

Jag blir både grinfärdig och förbannad. Går hem. Ältar och tycker synd om. Så läser jag Hanna Radtkes smärtskola på sidorna 40–42 och fastnar för Acceptance and commitment therapy (ACT), som går ut på att acceptera och släppa taget om värken, så att den inte styr ditt liv.
 Eller får dig grinfärdig och förbannad.
Okej. Jag ska försöka. Fortsättning följer.