Qaisar Mahmoods bok Jakten på svenskheten landar på mitt bord och omslagstextens första meningar får mig att småskrocka: ”Trösklarna till det svenska folkhemmet är höga och svåra att komma över för många som flyttar hit. Som nyanländ invandrad blir man insläppt i farstun, men väldigt sällan till vardagsrummet”.

Ja, varför är vi svenskar så misstänksamt introverta? Hur kommer det sig att det är absolut knäpptyst i en fullproppad tunnelbanevagn under morgonrusningen och varför tänker bara ett fåtal: ”Det jämnar ut sig” och betalar inte bara sin egen, utan också kompisens stora starka när kollegerna är på after work?

Det kan man fråga sig så här dagen före Nationaldagen. Men så blir det varmt, på riktigt, i några dagar och plötsligt exploderar stan. Det picknickas, jongleras och spelas kubb i parken utanför vårt vardagsrumsfönster. Jag ser hur några småglin kickar boll rakt genom tulpanplanteringen och blir uppläxade av arga tanten på sju trappor. Först hytter hon med fingret, sen satsar hon för fullt och tåfjuttar bollen hårt längs gräsmattan så att en Jack Russell tar ett förskräckt hopsasteg åt sidan. Jag ler och tänker: ”You go, girl” medan grabbarna skamset lommar iväg.

Sedan slås jag av en annan tanke: Vi svenskar är inte introverta. Det är vårt väder som är det. För så fort solen värmer, häggen blommar och engångsgrillarna glöder, lyfter vi våra blickar från trottoarerna och ser varandra.

På gott och ont, tycker nog småglina med fotbollen.