Vi svenskar pratar recept som engelsmän pratar väder. På Instagram, Twitter och Facebook lägger vi ut bilder på varenda mattallrik som hamnar framför oss. Våra tv-kockar blir nationalhelgon. Och det sägs att det släpps en ny kokbok om dagen här. Jag märkte på allvar vilken statuspryl matlagning blivit när jag senast var singel. Alla killar jag dejtade påstod sig vara fantastiska i köket. Sen satt man där och åt någon menlös pasta. Det var helt okej med mig. Det var det grundlösa skrytet jag inte stod ut med. 

Men nu är jag tillsammans med någon som verkligen kan laga mat. Så där så folk gnyr av njutning runt bordet. Och han kan äta på en lyxkrog, analysera maten genom att smacka några gånger med tungan, och sen laga samma rätter själv – minst lika bra. Han hittar på egna rätter som skulle blivit klassiker om en känd krögare uppfunnit dem. Och han gör efterrätter med teman. Som bakelserna med surfvågor av glasyr, kvällen då vi såg Point Break. Vi kompletterar varandra. Han är bra på att laga mat, jag är bra på att äta den. Men det har sina nackdelar. 

Ditt eget självförtroende i köket sjunker till cirka noll av kommentarer som ”Kanske om du skurit grönsakerna lite mer julienne…” Du slutar laga mat, vilket innebär att du alltid får ta hand om disken för att det ska bli rättvist (fastän diskande knappast är din stora passion). Och en stor del av hushållskassan går till ostar som lagrats inkapslade i lavasten, även när du kunnat hålla till godo med en gouda. Så om du är singel, tänk efter innan du dejtar någon som säger sig vara en mästare i köket. Det kan bli jobbigt, vare sig det är sant eller inte. 

Mats Strandberg