Tonåringar har aldrig varit så eftertraktade och uppvaktade som nu. Efter Harry Potter, Twilight och Hunger games vill alla -hitta nästa stora fenomen som kan förföra dem. Det finns massor av böcker, filmer och tv-serier som är riktade till dem. Som är spännande, storslagna och storsäljande, och tar upp de stora livsfrågorna. 

Och jag blir lite avundsjuk. Så mycket av det som riktade sig till mig under mina tonår, mitt i Staffan Hildebrand-eran, var präktigt, sedelärande och urtråkigt. Alltid skildrat med samma ovanifrånperspektiv, alltid kryddat med pinsamma gamla slanguttryck som ingen i vår ålder någonsin skulle använda. Någon enstaka gång kom en ny Spielbergfilm, eller en gammal Stålmannenfilm gick i repris på tv, och man fick leva på det hur länge som helst.

Det är nästan med vemod jag älskar dagens kulturella tonårsboom. Tänk om Hunger games kommit tjugo år tidigare. Om det hela tiden gått upp nya superhjältefilmer på bio då också. Om det funnits mugglarträffar på min skola, där vi kunnat prata om Harry Potter. Om nätet funnits, och jag hade kunnat hitta andra som var som jag –  även om jag inte träffat dem hade jag åtminstone vetat att de fanns. 

Jag hade kunnat publicera fan fiction hela dagarna utan att skämmas, som jag gjorde över de där egna avsnitten av Falcon crest och V som jag skrev och sedan la i byrålådan. 

Jag tänker på det när jag läser Kim W Anderssons senaste skräckseriealbum Alena, med grymma, blodstänkta, lacrossespelande tonårsflickor på en internatskola. När jag var tolv-tretton år läste jag serier om gubbar som hunsades av brödkavelviftande fruar och svärmödrar. Det fanns förstås andra sorters serier än Kronblom, Åsa-Nisse, Lille Fridolf och 91:an Karlsson, men jag visste inte om det. Hade jag varit tonåring i dag hade jag garanterat hittat dem, tack vare nätet. 

Jag tror inte att det är lättare att vara tonåring i dag. På många sätt växer de upp i ett hårdare klimat än vad vi gjorde. Men det verkar vara bra mycket roligare. De har fler utvägar. Och det är åtminstone okej att vara en nörd. 

Mats Strandberg