Det är förhållandevis lätt att ­vara hbt i Sverige i dag. Det är nästan 80 år sen vi ­dömdes till flera års straffarbete om vi blev påkomna i bingen. Nästan 50 år sen vi var kriminella. För 22 år sen slutade WHO klassa oss som sinnes­sjuka. Ja, herregud, nu får vi ju adoptera barn och gifta oss också! Så vad har vi kvar att klaga på? Det var väl ett himla liv på oss. Tänk att vi aldrig är nöjda, att vi alltid ska hålla på och känna oss kränkta. 

Det finns många som stör sig på att vi inte är ödmjukt tacksamma över ­ynnesten att ha samma rättigheter som alla medborgare. Nästan som om denna gåva är på nåder, och kommer att tas tillbaka om vi inte uppskattar den tillräckligt. Och visst. På pappret ser det ju faktiskt ut som om allt är frid och fröjd. 

Ändå upplever många av oss fördomar så gott som dagligen. Det finns extrema (men ­inte ovanliga) varianter, som mobbning och hatbrott. Men det finns också små vardagssituationer, så vanliga att vi knappt tänker på det. Och fördomarna finns i hela populärkulturen. I karaktärer som är rena karikatyrer i filmer och tv-serier, i billiga stand up-poänger och i hatiska låttexter. Och när vi har mage att ha invändningar är det vi som är de jobbiga. De som ska hålla på och göra en stor grej av sin läggning. De som ska vara så ­politiskt korrekta jämt. De som ­inte kan ta ett skämt (ursäkten som alla mobbare använder på skol­gården). 

Men inga vore ju gladare än vi om det inte var en ”stor grej” att vara gay. Det är därför det är så viktigt med kändisar som kommer ut ur garderoben, från sportstjärnor till dokusåpadeltagare. Det är enkelt att ha fördomar mot en grupp ansiktslösa främlingar. Det är betydligt svårare när det plötsligt visar sig att man vet vilka några av ”de där andra” är. När man ser att de i första hand är individer, kanske inte så jättelika en själv men inte så himla olika heller. 

På tisdag börjar Stockholm Pride, och några av er undrar varför vi ska ha parader och egna fester om vi nu vill vara som alla andra. Jag vet det ­eftersom frågan brukar dyka upp i ilskna mejl. Och det ska jag svara på nästa söndag. 

Mats Strandberg