För ungefär hundra år sen, i slutet av 90-talet, jobbade jag som reporter på ZTV och fick ibland intervjua världskändisar på Sverigebesök. En av dem var Will Smith, som var här för att göra reklam för filmen Wild Wild West. Jag träffade honom på en takterrass i ett strålande soligt Stockholm. Will var sjukt lång, sjukt trevlig och pratade entusiastiskt om filmen: Hur mycket han älskade den, hur roligt det varit att göra den, hur han såg fram emot att dela den med sina fans. Jag fick honom också att säga det obligatoriska ”Jag älskar Sverige!”. Jag tror jag fick tillbringa sju minuter med honom innan han skulle träffa nästa reporter. Och sen nästa. Och nästa. Så skulle det fortsätta hela dagen. Och dagen efter skulle han åka till nästa land och träffa nya journalister som ställde samma gamla frågor. 

Wild Wild West visade sig vara en riktig skitfilm. Den där sortens dynga som ger Hollywood dåligt rykte. Senare skulle filmen ”vinna” storslam på Razzie Awards, ni vet, motsatsen till Oscars-galan. Den fick ”pris” för årets sämsta film, sämsta regi och sämsta manus. Will och motspelaren Kevin Kline utsågs till årets sämsta duo på vita duken, och Wills låt med samma namn blev valt till sämsta soundtrack. Och som extra salt i såren hade Will Smith tackat nej till huvudrollen i moderna klassikern Matrix för att kunna göra Wild Wild West. Han har i flera intervjuer kallat det för mitt livs sämsta beslut. 

Will har Oscarnominerats två gånger (för Ali och Jakten på lyckan), men jag undrar om inte den där soliga dagen på takterrassen i Stockholm var hans livs bästa skådespelarinsats. Han måste ju ha vetat vilken hopplös film det var (testpubliken hade redan hatat den). Han måste ha skämts lite. Och ändå satt han i intervju efter intervju, dag efter dag, och lovordade den. Det måste ha varit vidrigt, men han gjorde en briljant prestation. Och jag tror åtminstone inte han ljög om att han gillade vårt land. I oktober 2004 köpte han ett hus i södra Sverige. 

Mats Strandberg