Jag kör på E4:an. Vägen är bra. Fyra filer, fint underlag och tydligt skyltat. Trots att jag kör i Stockholm flyter trafiken oftast. För jag tar aldrig bilen i rusning.

Jag har en svart Volvo som sväljer både dubbelvagn och matkassar. Min modell är klassad som miljöbil och anses även vara krocksäker. Jag har en ljudanläggning tankad med familjens favoritmusik och krockkuddar lite här och där, det är en bra familjebil helt enkelt. Ändå vill jag helst inte köra omkring med barnen. För nästan varje gång stöter jag på Djävulen.

Plötsligt dyker han upp från ingenstans. Jag vet inte varifrån han kommer för jag hinner aldrig se honom innan hans unkna närvaro bränner i nacken. Jag upptäcker honom först då han fyller min backspegel. Han, det har hittills alltid varit en han, vill uppenbart hålla sig nära mig. Min första reflex är att svänga åt sidan. 

Men då jag tittar till höger ser jag en buss eller långtradare. Jag försöker köra lite snabbare i stället. Hoppas på så vis få lite marginal. Djävulen ser märkligt nog detta som en invit. Nu kan man tro att jag har honom på dragkroken. Jag ser på instrumentbrädan att jag redan överskridit hastighetsgränsen, jag saktar ner. I hopp om att han ska förstå att han måste följa trafiken, som alla andra. Det är då han blir rasande och tappar all respekt (om han nu haft någon). 

Djävulen sluter ögonen och svänger knyckigt ut till sidan. Åt höger. Mitt hjärta fryser, jag vet ju att det finns en bil just där. Jag kan bara hoppas att den andra bilen hinner upptäcka Djävulen och sänka farten. Annars kommer vi inom en tusendels sekund att kollidera i en trebilskrock.

Djävulen har tydligen änglavakt. Jag ser hur han zickzackar sig fram mellan bilarna i hetsiga svängar tills han på några röda är utom synhåll.

Nästan varje gång jag kör bil råkar jag ut för mänskliga trafikfaror som tycks tro att de är herrar över motorvägen. Kanske tror de även att de är odödliga. Jag skiter faktiskt i vilket. Jag kan inte bry mig om liv som sätter i system att riskera andras liv på det där viset. Det finns så mycket som kan hända som inte ens trafikegot (som uppenbarligen tror att han är världens bästa förare) kan styra över. Tänk om någon övningskör mitt i hans väg. Eller om han överraskar någon som alldeles nyss fått körkort, vi vet ju alla hur nervigt det är att köra sina första mil.
Eller en förare som är ovan vid stadstrafik och som kanske tvärbromsar bara därför. 

Kicksökare och riskbenägna personer har inget i trafiken att göra!

Så länge dessa hetsiga och egoistiska dårar är ute på våra vägar tycker jag att det är jobbigt att ha mina barn i bilen. Jag vill avsluta med en vädjan till alla hetsiga chaufförer därute, ni bör veta vilka ni är:

– Kära Djävulen. Bilar är ofta lastade med barn, sköra små ädelstenar av kött och blod. Ett mikroskopiskt misstag av dig eller någon annan kan få katastrofala följder. Så tagga ner för fan!

Josefine Sundström