När du läser den här krönikan är Stockholm Pride över. Det är dagen efter paraden, och några paljetter som lossnat från Babsans dekolletage glittrar ännu på Hornsgatans trottoarer. Men snart återgår allt till det normala. Åtminstone de närmaste 
51 veckorna. 

Om hbt-personer utgör 5–10 procent av befolkningen, borde det väl vara okej att vi stjäl uppmärksamheten under mindre än två procent av året? Men varje gång jag skriver om Pride får jag mejl från folk som frågar vad 
Pride ska vara bra för. 

Det finns förstås lika många olika svar på det som det finns Pride-besökare. Ett svar kan vara att det är ett tillfälle att lyfta fram politiska frågor. Eller att Pride visar hur många hbt-personer det finns, i alla färger och former. Eller att det är viktigare än någonsin att inte ta några framsteg för givna när det blåser iskalla vindar i Europa. Och det är ju sant. Fast ärligt talat: De flesta är ju på Pride för att dricka svindyr öl ur plastmugg, träffa vänner, kolla på konserter eller hitta sin livs kärlek i kön till bajamajorna. 

Det sistnämnda är väl en anledning så god som någon. Om du tycker att det är svårt att hitta kärleken, föreställ dig ett mer än 90-procentigt bortfall av potentiella partners. Hur stor är chansen då att träffa
någon på jobbet eller på Ica? Därför är det himla praktiskt med Pride och gayklubbar. 

Och vad gäller konserterna: Det är verkligen inte så att jag älskar allt som kallas gaykultur. Det finns gränser för hur mycket entusiasm jag kan uppbåda för bedagade schlagersångerskor. 

Lyckligtvis är gaykultur mycket mer än så. Och den är viktig, för till skillnad från andra minoriteter föds vi inte in i vår grupp, av föräldrar som är likadana som vi. 

Vi måste i stället leta upp vår flock på egen hand, ha något att samlas kring för att utbyta erfarenheter, lära oss vår gemensamma historia och våra traditioner, seder och bruk. Den här krönikan är alltså mitt försök att svara på frågan om varför Pride ska finnas. Ett enklare, och möjligen bättre, svar hade varit: Varför inte?

Mats Strandberg

Jag kör på E4:an. Vägen är bra. Fyra filer, fint underlag och tydligt skyltat. Trots att jag kör i Stockholm flyter trafiken oftast. För jag tar aldrig bilen i rusning.

Jag har en svart Volvo som sväljer både dubbelvagn och matkassar. Min modell är klassad som miljöbil och anses även vara krocksäker. Jag har en ljudanläggning tankad med familjens favoritmusik och krockkuddar lite här och där, det är en bra familjebil helt enkelt. Ändå vill jag helst inte köra omkring med barnen. För nästan varje gång stöter jag på Djävulen.

Plötsligt dyker han upp från ingenstans. Jag vet inte varifrån han kommer för jag hinner aldrig se honom innan hans unkna närvaro bränner i nacken. Jag upptäcker honom först då han fyller min backspegel. Han, det har hittills alltid varit en han, vill uppenbart hålla sig nära mig. Min första reflex är att svänga åt sidan. 

Men då jag tittar till höger ser jag en buss eller långtradare. Jag försöker köra lite snabbare i stället. Hoppas på så vis få lite marginal. Djävulen ser märkligt nog detta som en invit. Nu kan man tro att jag har honom på dragkroken. Jag ser på instrumentbrädan att jag redan överskridit hastighetsgränsen, jag saktar ner. I hopp om att han ska förstå att han måste följa trafiken, som alla andra. Det är då han blir rasande och tappar all respekt (om han nu haft någon). 

Djävulen sluter ögonen och svänger knyckigt ut till sidan. Åt höger. Mitt hjärta fryser, jag vet ju att det finns en bil just där. Jag kan bara hoppas att den andra bilen hinner upptäcka Djävulen och sänka farten. Annars kommer vi inom en tusendels sekund att kollidera i en trebilskrock.

Djävulen har tydligen änglavakt. Jag ser hur han zickzackar sig fram mellan bilarna i hetsiga svängar tills han på några röda är utom synhåll.

Nästan varje gång jag kör bil råkar jag ut för mänskliga trafikfaror som tycks tro att de är herrar över motorvägen. Kanske tror de även att de är odödliga. Jag skiter faktiskt i vilket. Jag kan inte bry mig om liv som sätter i system att riskera andras liv på det där viset. Det finns så mycket som kan hända som inte ens trafikegot (som uppenbarligen tror att han är världens bästa förare) kan styra över. Tänk om någon övningskör mitt i hans väg. Eller om han överraskar någon som alldeles nyss fått körkort, vi vet ju alla hur nervigt det är att köra sina första mil.
Eller en förare som är ovan vid stadstrafik och som kanske tvärbromsar bara därför. 

Kicksökare och riskbenägna personer har inget i trafiken att göra!

Så länge dessa hetsiga och egoistiska dårar är ute på våra vägar tycker jag att det är jobbigt att ha mina barn i bilen. Jag vill avsluta med en vädjan till alla hetsiga chaufförer därute, ni bör veta vilka ni är:

– Kära Djävulen. Bilar är ofta lastade med barn, sköra små ädelstenar av kött och blod. Ett mikroskopiskt misstag av dig eller någon annan kan få katastrofala följder. Så tagga ner för fan!

Josefine Sundström

De var liksom perfekta. Statsministerparet Reinfeldt. Unga, snygga, trebarnsföräldrar.

På samma sätt som Tony och Cherie Blair hade varit en förutsättning för att det brittiska arbetarpartiet skulle kunna lägga till ”New” före ”Labour”, vinkla sin politik från vänster in mot mitten och vinna en jordskredsseger 1997, var Fredrik och Filippa precis vad Moderata samlingspartiet behövde för att kunna bli Nya moderaterna (med omvänd politisk strategi) och gå segrande ur det svenska valet 2006. 

Reinfeldts kändes fräscha, jämställda – och massmediala. Medan Filippa delade med sig av sitt bästa mandelmusselrecept i Amelias julnummer, avslöjade Fredrik för Aftonbladets Lena Mellin att han blir glad av att städa och diska och att utslitna skjortor är de bästa putsdukarna. 

– De luddar inte, särskilt bakstycket är bra, tipsade Fredrik. 

Som sagt. Fredrik och Filippa var så rätt, så moderna, så: ”Kolla de är som oss”. Hårt arbetande föräldrar som pusslade ihop två karriärer, tre barn, läxläsning och jympapåsar. Och dessutom erkände att de kunde tappa fattningen när ungarna bråkade. 

Men i våras briserade relationsbomben: Statsministern och hans fru flyttar isär. 

Självklart är det sorgligt när ett äktenskap kraschar, men till och med uppbrottet känns snudd på perfekt. 

För Filippa. 

I separationens svallvågor menar pr-experter att singelstatusen får hennes varumärke att glittra och gör henne extremt attraktiv för
alla typer av maktuppdrag. 

Så: Bye bye, statsministerhustru.

Hello, perfekta powerpingla!

Erika Scott