Kylie Minogue firar 25 år som artist. Ett kvarts sekel, där musikindustrin genomgått gigantiska förändringar som vi alla känner till. Men hon säger, under ett samtal som det refereras till i Financial Times, att den största skillnaden under konserter beror på smart phones. Närvarokänslan försvinner när publiken är fokuserade på sina telefoner:

– Om du är upptagen av att titta på en skärm för att försöka ta en bild eller spela in, så finns det en del av dig som inte är ”i ögonblicket”.

Jag tänkte på det där när jag var på Madonnas konsert på Ullevi i somras. Förr höll folk upp tändare under konserter. Nu är det iPhone-skärmar som lyser i var mans hand. Inklusive min egen. Jag var visserligen fokuserad på det som hände på scenen, men det var för att jag ville fånga den perfekta bilden till Instagram. Jag insåg efteråt att jag betalt löjligt mycket för en plats nära scenen, bara för att se showen genom min iPhone-kamera. Det kändes knappt som om jag varit där på riktigt. Men jag tänkte aldrig på att artisterna, naturligtvis, också måste märka skillnaden.

Jag undrar lite vad det kommer ifrån, det här behovet av att dokumentera allt. Och att sedan knarka bekräftelse i form av blå tummar på Facebook, hjärtan på Instagram, retweets på Twitter. Ibland ger det mig panik. Det Kylie pratar om på konserterna gäller ju hela livet till slut. Jag märker hur jag tappar fokus när jag pratar med vänner, ser på tv, tar promenader. Det är som om det inte har hänt om det inte kunnat delas på sociala medier. Det är inte riktigt värt att uppleva om jag inte kan väcka avund med en Instagram-bild med rätt snyggfilter.

När slutar man dokumentera det man upplever, och börjar dokumentera
i stället för att uppleva?

I maj hade över en miljard bilder lagts upp på Instagram. I september hade Facebook över en miljard aktiva användare. Twitter har över en halv miljard. Förmodligen är alla dessa åsikter och bilder på höstlöv och pastasallader en guldgruva för historikerna om 300 år. Men jag undrar vad de kommer att tycka om mänsklighetens märkliga beteende i början av 2000-talet.

Mats Strandberg