När jag presenteras för min mans kompisar utbrister de unisont: ”Eeerika-ka-ka” och börjar asflabba. What?! Är de elaka, korkade, eller drabbade av ett mycket märkligt talfel?
Ingetdera. Året är 1993 och de gör bara som resten av Storbritanniens 30-åringar: Refererar till Shooting stars, en toktramsig show på BBC2, där allt som programledarduon Vic Reeves och Bob Mortimer gör och säger får snöbollseffekt i hela landet. En stående gäst i programmet är den svenska blondinen Ulrika Jonsson och varje gång Vic eller Bob hänvisar till henne utbrister de: ”Ooolrika-ka-ka”. Så när jag möter min makes vänner, kan de inte hejda sig. Jag är blond. Jag är svensk. Jag är ”Eeeeerika-ka-ka”.

Fascinationen för den girl next door-fräscha för detta väderflickan fortsätter i 20 år framåt. För Ulrika levererar. Inte bara i tv-rutan, utan även privat. Hon berättar öppet om sina kärleksaffärer (”Svennis var som en roddbåt i sängen) och viktpendlande (”Jag är fet när jag är lycklig, pinnsmal när jag är ledsen”). Hon outar sin bröstreduktion (”Jag har hatat sina jättebröst i två decennier”) och skämtar: ”Skjut mig inte, den här gången ska äktenskapet hålla”, när hon gifter sig med make nummer tre, Brian Monet.

2009 stiger hon in i Big brother-huset och tippas bli såpans förlorare. Men bettingfirmorna får backa. Ulrika kniper 60 procent av rösterna och gör sorti som ”årets chockvinnare”. Varför? Jo, tittarna älskar henne, trots att hon dubbats till en ”4×4″ (fyra barn med fyra män).

Eller kanske just därför. För att hon inte bara visar upp sin glamorösa sida, utan också den krackelerade och sårbara, en egenskap som blir allt ovanligare. Inte bara bland kändisar.

Sladda in på Facebook, så får du se.