Pink utsågs till 00-talets största popstjärna av musikbranschtidningen Billboard. Hon har varit känd i 13 år. Sålt 40 miljoner -album och 70 miljoner singlar. Bara Beyoncé och Rihanna har haft fler ettor på amerikanska singellistan sen millennieskiftet. Pink är en superstjärna, men hon spelar inte kändisspelet. Hon har inte gjort sig själv till en modeikon. Hon syns sällan på nattklubbar och röda mattor. Hon är världskänd och ändå under radarn. Vill man lära känna henne får man vackert lyssna på hennes låtar. Och jag gillar det.

Ja, det är nu jag erkänner en gång för alla att jag gillar Pink. Riktigt, riktigt mycket till och med. Trots att några hits, som Trouble och So what, är -lika irriterande som klipulver i kallingarna. Och trots att Stupid Girls-videon, där Pink gjorde ner -”dumma tjejer” genom att till exempel -driva med -ätstörningar, var den tristaste sortens missriktade feminism. Men säg den popstjärna som är perfekt, och jag ska visa dig en riktigt tråkig -popstjärna (hon heter Taylor Swift). Faktum kvarstår att Pink har skrivit en hel -radda blivande klassiker. Hennes -låttexter kan vara långt mer självutlämnande än plikten kräver, och hon har inte bara en fantastisk röst; hon kan konsten att skådespela med den. Det är förvånansvärt få stjärnor som låter som om de menar det de sjunger, men jag tror på Pink, vare sig hon sjunger om brustna hjärtan eller krossade whiskyflaskor.

Nya albumet The truth about love är hennes hittills bästa. NY Times hyllar de mångbottnade texterna. Billboard skriver att den är smartare än några konkurrenter, ”en ändlöst melodiös tour de force”. Entertainment Weekly utnämner henne till popvärldens bästa textförfattare. Inte för att några svenska recensenter fattar det. Det är alltid samma fnysningar när det gäller Pink; hon är störig och irriterande och inte äkta nog. Fast det säger mer om svenska kritiker än om Pink.

Jag tror att hon är ett strålande exempel på att det här landet behöver fler musikkritiker som förstår sig på dagens listpop, och färre som slutat intressera sig för allt som inte är Springsteen och Stones.