Min man står påklädd i hallen. Jag hör på sättet han andas att han är stressad. Jag fiskar upp mobilen ur fickan för att kolla klockan. Det är fyrtiofem minuter kvar tills middagen börjar.

– Du sa ju att du var klar, muttrar min man.

Jag sa att jag SNART var klar. Och det är jag också. Snart. Jag ska bara fixa det allra sista, svarar jag samtidigt som jag höjer mascaraborsten mot ögonfransarna. Jag försöker förhålla mig lugn inför- tiden, fyrtiofem minuter borde räcka gott och väl. Men stressen har smittat och jag jagar på för att bli klar tidigare. Jag hör hur min man vrider- om låset och öppnar dörren. Jag sprejar lite- parfym i nacken och skyndar ut efter honom.

Vi åker buss och min man kollar klockan varannan minut. Jag påpekar att det är en middag vi ska på och inte en anställningsintervju.

Det visar sig att bussen dansar fram genom trafiken. Vi kommer fram fem -minuter före avtalad tid.

Min man går raskt mot porten.

– Är du tokig? Vi kan väl inte komma för tidigt, säger jag innan han hunnit fram till porttelefonen.

– Äh, det är ju bara fyra minuter för tidigt.

– Men det är ju nu de tänder värmeljusen, viker servetter och det är nu värdinnan stressar på sig läppstift.

Min man stannar och tänker efter. Han nickar och vi bestämmer oss för att traska runt kvarteret innan vi ringer på.
Prick klockan åtta- är vi tillbaka.- Jag tycker vi ska vänta några minuter- till.

– Jag vägrar komma försent, säger min man.

– Men att komma exakt på klockan är FÖR tidigt. Man behöver ofta fem minuter till. Minst. Du vet, när vi har middag så brukar jag alltid tända doftljus i gästbadrummet då och jag brukar …

– Nä, nu får du ge dig, säger min man irriterat. Bara för att du är tidsoptimist betyder det inte att hela världen är det.

Han har rätt. Jag är tidsoptimist. Jag brukar säga att jag är klar innan jag är det. Jag tror att vissa sysslor inte tar någon tid alls. Borsta tänderna till exempel. Eller blåsa håret. Jag tänker att detta görs på nolltid, fast min man påpekat att de tar mig tio minuter. Jag halvspringer alltid till bussen och dyker oftast upp på möten med andan i halsen. Jag mår inte bra av att alltid hamna i stress. Och jag har försökt att göra något åt det. Jag har ställt klockan på väckning tidigare och jag har testat att lägga fram kläder kvällen innan och hoppa över frukost. Men det blir alltid samma sak. Tiden jagar mig och det är nästan som om jag missförstår klockan. Ett handikapp, helt klart. Min man har givit mig en tjusig klocka i present. En fin gåva som rymmer både kärlek, -förhoppningar och en sofistikerad pik. Jag ska verkligen försöka bättra mig.

Men, när det gäller vilken tid man ska dyka upp då man är bortbjuden på middag så står jag fast vid att i tid är för tidigt. Fem minuter efter avtalad tid är mer lämpligt. En kvart-tjugo minuter sent är optimalt.

Man vet ju aldrig om värden råkar ha samma tidshandikapp som jag.