Jag vrider om bilnyckeln. Motorn frustar och jag får börja om. Det blir en ryckig start men bilen svarar snart fint på mitt kommando. Jag försöker luta mig tillbaka i sätet och tänker att jag inte ska hålla så hårt om ratten. Efter ett öga i back-spegeln slår jag på radion. Hamnar i refrängen på en monoton dussinhit men jag höjer för att bli ett med musiken.

Jag styr ut på Folkungagatan och rullar förbi kolgrillen och de dubbelparkerade bilarna som alltid står där. Det bubblar inom mig och plötsligt skriker jag rakt ut. Det är ett frihetsvrål som länge legat och väntat. Jag bromsar vid rödlyset och skriker igen.

Det är otroligt. OTROLIGT! JAG HAR KÖRKORT!

Jag sneglar på mina medtrafikanter som om jag förväntar mig att de ska tuta, göra segergester eller åtminstone le. Såklart gör de inte det. De har ju ingen aning om att det i Golfen intill sitter en överlycklig tjej som just kämpat sig till sitt körkort och gått direkt från uppkörningen och fixat hyrbil.

Det är tio år sedan nu. Men känslan av att för första gången köra alldeles själv i en bil kommer jag aldrig glömma. Den frihetskänslan minns jag som det var i går, men jag saknar förmågan att återkalla själva känslan.

Första gången ja. Smaken av första gången kommer alltmer sällan. Första berusningen. Den gången då världen plötsligt blev förtrollande. Lite luddig i kanterna och samtidigt så oerhört skärpt. Jo, för det var ju så det kändes då alkoholen, den man ju hört så mycket om, för allra första gången kickade in. Det var examensdag och jag stod med en klasskompis i en park. Det vita vinet smakade sött och förbjudet och plötsligt var vi fnittrigare än någonsin.

Första lönechecken. Trots att det inte var särskilt mycket pengar var den ju nästan overklig. Första förälskelsen, förhöjningen av alla sinnen då. Första kyssen. Första natten i första lägenheten. Första gången jag satte mina fötter på Manhattan. Första gången på konsert, känslan av basen som hamrar i bröstkorgen. På fotboll. På bio. Första utförsåkningen.

Jag ska inte säga att dessa saker blivit slentrian, inte alla i alla fall. Men tjusningen är mig bestulen. Självklart vill jag återuppleva nyhetens behag, hitta nya oprövade marker. Men det blir allt svårare att gå i gång. Fast alldeles nyligen hände det igen. Jag var med min dotter Maj-Lis på bio. Vi skulle se en habil barnrulle, jag var trött och tänkte passa på att slumra under filmen. Men redan då vi klev in på biografen kände jag att Maj-Lis var spänd, hon höll mig ovanligt hårt i handen och tittade uppmärksamt på allt omkring oss. Jag hade förstått att biobesöket var stort för henne. Men först då förstod jag att stunden var magisk, även för mig. Lyxen i att få vara nära ett barn är att man får chansen att återuppleva allt ur ett barns perspektiv. Mina döttrar ger mig ”för första gången” igen.