I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familje-fäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon -släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irak-kriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.