Vi åker tåg, min mamma och jag. Vi är lite lagom uppklädda. Båda i svart med varsin brokig scarf virad runt halsen. Och i skor med liten klack. Jag i mindre smink än vanligt. Mamma i mer. Som vi har sett fram emot den här kvällen. I flera månader har vi laddat. Det var i somras som mamma med något drömskt i rösten berättade att Peter Jöback skulle spela i Globen.

– En afton med bara musikaler. Han ska visst sjunga Fantomen också, sa mamma.

– Åh, Fantomen, svarade jag och beställde biljetter.

Både mamma och jag kan verkligen frossa i musikaler. Det har vi alltid gjort. Det är väl något med de där stora känslorna som passar oss. Dessa dramatiska stycken som egentligen är förutsägbara i sin strävan efter perfektion, tilltalar oss.

Mittemot varandra på tåget sitter vi och småpratar om mina barn, hennes barnbarn. Jag är trött in i märgen. Barnen har varit sjuka och jag har rest land och rike runt i en intensiv boklansering. Tröttheten har spridit sig till mitt ansikte. Jag ser i tågets fönster att jag har svarta fåror under ögonen. Jag frågar mamma om jag ser trött ut. Hon skakar på huvudet, men säger samtidigt att jag måste försöka ta det lite lugnare. Sen pratar vi om regnet. Lite trevande är det. Nuförtiden är det ju så sällan vi gör något själva, bara hon och jag. Vi ses ofta. Ja, nästan varje vecka. Men alltid tillsammans med andra. Barn, hundar och våra karlar. Och nu när det bara är hon och jag känns det nästan förvirrande. Är jag fortfarande ett barn? En kompis? Eller kanske en främling.

Vi är i god tid och smiter in på en restaurang. Med varsin meny i knät beställer vi vad vi vill. Samma sak, visar det sig. Vi fnissar lite. Mamma ser ut som hon alltid gjort. Låter som hon alltid gjort. Vi dricker vin, skålar och plötsligt får vi bråttom till Globen. Mamma och jag har billiga biljetter. Vi sitter nästan uppe vid Globens vita tak. Men vi är inte här för att se, vi vill höra en av landets bästa musikalröster. Peter Jöback inleder svulstigt. Mamma och jag klappar händerna så hårt att det sticker i fingrarna. Sen kommer introt till vår favoritmusikal, Fantomen på Operan.

– Fantomen på Globen, skojar jag medan orgelmusiken får golvet att vibrera.

Mamma skrattar åt mitt dåliga skämt och lutar sig tillbaka. Peter sjunger klockrent och både mamma och jag gråter okommenterat. Därefter ger Moulin Rouge ståpäls av välbehag. Vi applåderar, hummar och spinner som två nöjda katter ur musikalen Cats.

Kvällen avslutas med mer tårar. Vi är beredda med näsdukar, vi har ju läst i programmet att Peter sparat Kristina från Duvemålas Guldet blev till sand till sist. Mamma och jag ler och låter tårarna rinna.

Vi konstaterar att vi haft en fantastisk kväll och är sedan tysta på tåget hem. Den lite trevande känslan från tidigare på kvällen är borta. Jag har insett att det känns fint att vara tyst tillsammans med mamma. Att bara vara. Allt är så oerhört tryggt. Som om jag fortfarande är fyra år och sitter och dricker välling i mammas famn medan hon stryker mig över håret. Hon finns fortfarande här för mig på samma självklara vis, även om jag är vuxen nu.

Jag hoppas att jag kommer få uppleva lika fina kvällar tillsammans med mina döttrar när de blivit vuxna.