Årets gäng är ”lätt vrickat” enligt Miss Li, ­medan Pugh Rogefeldt menar att musiker är busiga, men i grund och botten väldig bra och genuint goda. Olle Ljungström visar sin crazy sida genom att ogenerat posera i ”kukbyxor” (kalsonger med ett fototryck av ett gigantiskt manligt köns­organ i skrevet) och Sylvia Vrethammar tjatar om hur hon ­rasat av flygbussen och stukat sin fot tills Magnus Uggla ­pillemariskt fäller kommentaren:

– Undrar om hon inte hade smakat lite starkt innan?

Allt detta är bra tv, men det som gör Så mycket bättre till ett genialiskt program-format är musiken. För när suveräna musiker tolkar varandra blir det – så mycket bättre. ­Eller som Miss Li förklarade i sitt program förra lördagen:

– När man har spelat in en låt och har sjungit den typ 500 gånger, då tröttnar man till slut. Jag hoppas att de har ändrat lite så man får lite nya ingredienser … Då kanske man ångrar att man inte gjorde så med ­originalet.

När Magnus Uggla gjorde Olle Ljungströms Min far och jag till en hyllning av sin egen pappa, bölade jag som ett barn, ­under Darins version av Ljungströms En apa som liknar dig, glädjeskuttade jag runt tv-soffan, och i fjolårets serie fick E-types musikmakeri upprättelse då de andra artisterna skalade bort discodunket och trollade fram ­magiska ­mästerverk.­ ­Lalehs tolkning av Here I go again är bland det ­vackraste jag hört.

Det är just det där ­oförutsägbara som ­fascinerar och vad Så ­mycket bättre-gänget ­kommer att ­göra med årets ­veteran ­Sylvia ­Vrethammars ­schlagerjazzpoppiga ­dängor, kan jag inte föreställa mig.

På lördag får vi veta.