Det finns knappast någon stjärna som fått personifiera begreppet ”trash” på samma sätt som Anna Nicole Smith. Men den tragiska såpopera som var hennes liv blev upphöjd till finkultur, med en föreställning på Royal Opera House i London (på lördag sänds den i SVT). Det kanske är logiskt, på sätt och vis. Anna Nicoles öde överträffar ju melodramerna i klassiska operor. Likt en av deras skökor jobbade Anna Nicole som strippa när hon, 26 år gammal, träffade den 89-årige oljemiljardären J. Howard Marshall II. Det sägs att han var senil, att hon proppade honom full med Valium och körde runt honom i lyxbutiker i hans rullstol, att hon brukade ge honom rå bacon att äta och lämna honom ute i regnet.

Anna Nicole blev stjärna genom Playboy-utvik, och stortavlorna där hon gjorde reklam för H&Ms underkläder sades få svenska män att köra av vägarna. Men det var hennes undergång som verkligen trollband världen. Evighetsfejden med Marshalls släktingar om förmögenheten. De berömda kurvorna, som svällde upp av hetsätande och tablettmissbruk. Realityserien The Anna Nicole Show, ett groteskt frosseri i mänsklig förnedring. År 2006 fick hon dottern Dannielynn med en paparazzifotograf. Några dagar senare dog hennes 20-årige son Daniel av en livsfarlig blandning av metadon och antidepressiv medi-cin. Anna Nicole dog själv några månader senare, 39 år gammal, av en överdos. Hennes nye make, Howard K Stern, åtalades för att ha gett henne tabletterna (han friades i oktober i år). På Youtube finns ett klipp som är nästan omöjligt att se på; en höggravid Anna Nicole har sminkats till clown. Hon har en docka i famnen och tror att det är hennes baby. Stern filmar alltsammans och skrattar, säger att klippet kommer bli värt pengar.

För mig gjorde Anna Nicole Smiths död skillnad. Den fick mig att inse något som borde varit löjligt uppenbart; att kändisar är människor, inte seriefigurer som bara är till för att underhålla oss. Den fick Britneys sammanbrott samma år att framstå som så mycket sorgligare och mer verkligt. Den gör det omöjligt att skratta åt Lindsay Lohans liv i dag.

Och jag kommer aldrig mer att känna mig bekväm med ordet ”trash”.