Hon står i hallen och råskäller mot övervåningen. Millie, min svärmors springer spaniel, känner sig uppenbart hotad av något eller någon som ingen av oss andra kan se. Vi trugar med kakor, tuggben och hundgodis, men Millie fortsätter vakta. Svärmor, Chris, suckar:

– Det händer minst en gång om dagen. Jag håller på att bli tokig!

Efter någon timme lugnar sig hunden och sjunker ner på golvet, men släpper inte trappan med blicken. Då och då lyfter hon på huvudet, morrar och stirrar ilsket på …

Ja, vad det nu är.

Ända sedan svärmor flyttade in i den pampiga viktorianska stadsvillan i Burnham-on-Sea på engelska västkusten, har vi känt det. Att något inte stämmer. Att det inte är något snällt hus. Att det känns hemsökt.
Prylar försvinner och elektriska apparater pajar, men det märkligaste är fukten. Murstocken i ett av sovrummen är konstant blöt, trots att sotare, murare och byggnadsingenjörer försökt lösa problemet. Men skorstenen är tät, murbruket solitt. Ingen kan förklara varför det då och då sipprar vatten längs spisens framsida.

När min spökskeptiske man förnimmer en mörk gestalt i matsalen, trots att han är mol allena i huset, ger Chris upp. Säljer stenvillan och köper ett mindre radhus i nästa kvarter.

Heli och Hasse i Södertälje upplevde liknande fenomen i sitt hem och höll på att mista både förstånd och hälsa. Tills Söndags medium Terry Evans ryckte ut. På sidorna 42–47 får ni veta vad som hände.

Hur det gick för svärmor? Millie slutade morra, prylarna ligger där de ska och murstocken i nya huset är snustorr.