”Succéserien som blivit en livsstil”, står det på omslaget till dvd-boxen med Mad mens femte säsong. Jag hoppas att det inte stämmer. Kanske har personen som skrivit det inte ens sett serien. För det är en vanlig missuppfattning att Mad men handlar om snygga sextiotals-kläder, sexiga interiörer och tre-martinis-luncher.
I själva verket är Mad men en serie där ingen- är avundsvärd. Alla mår dåligt. Och den största boven är samhällets stränga normer, som håller dem alla så fastlåsta.

Hemmafruarna glider runt i vackra klänningar och kedjeröker, så understimulerade att explosionen ständigt ruvar under ytan. Männen har aldrig något utrymme att visa känslor och söker sina ventiler i älskarinnor och blöta kvällar på representationskontot. Män och kvinnor ser varandra som obegripliga väsen, för de har fostrats så olika. Alla lever i en fullständig känslomässig isolering. De skulle aldrig kunna berätta hur de mår bakom fasaden, ens om de ville, för de har aldrig lärt sig ett språk för det.

Mad men har nu nått fram till 1967, och männen på reklambyrån har just börjat vänja sig vid enstaka kvinnor i yrkeslivet. De anställer motvilligt sin första svarta sekreterare. Och en jude. De tvingas ha möten med några homosexuella män. Det är nästan rörande hur obekväma de blir av allt detta. Det är urläskigt att träffa människor som inte är exakt som de själva. Den största ljuspunkten är oväntat nog Don Drapers nya äktenskap. Megan är inte bara yngre, hon kommer från en ny era. Hon har drömmar, en egen vilja. Och han gillar det, fastän det är lite bökigt och ovant.

Mad men handlar inte bara om 60-talet, den handlar om varför vi är de vi är i dag. Serien utspelas för bara några generationer sedan. Det är våra föräldrar och morföräldrar. Mycket har hänt sen dess, men bakåtsträvarna blir allt fler, allt räddare och alltmer lättprovocerade. Minsta antydan om att till exempel sexism är ett problem i samhället och de känner sig personligt påhoppade. Samtidigt blåser otäckt konservativa och rasistiska vindar över hela västvärlden. Mad men påminner om vad bakåtsträvarna vill sträva tillbaka till. Det borde inte vara lockande för någon. Nu skriver vi 2013 i kalendern och strävar framåt i stället, okej?