I morgon är det dags igen. Då samlas snillen, kungligheter och politiska potentater för att champagnemingla på en av världens flottaste fester, Nobelbanketten.

Tyvärr ingår jag inte i kretsen av de cirka    1 300 som fått ett flådigt inbjudningskort, utan kommer att följa ­jippot från tv-soffan, klädd i raggsockor och mysbyxor och avundsjukt sucka: Vad är väl en bal i Blå hallen?

Jo, säkert alldeles, alldeles underbar och jag kan inte låta bli att fantisera om att någon dag få vara en av de där galaklädda gästerna, som (enligt Stockholm stads hemsida) ”avnjuter en fantastisk middag som är speciellt utvald varje år och vars innehåll hemlighålls i det längsta”.

Blåsan är redan fixad. Min brudklänning från 1999 skulle passa alldeles utmärkt. Det är ingen bridezillabakelse, snarare en krämvit aftondröm med ett liv i krossad sammet och kjol i sidenduchesse, draperad i tunnaste tyll och strösslad med små iskristall-liknande blommor. Och eftersom jag och min man valde jämtländskt vinterbröllop finns det även en elegant fotsid kappa som matchar perfekt. Jag skulle till och med kunna go all royal och pryda håruppsättningen med min tiara. Så länge jag inte häftar på den midjekorta slöjan, kommer ingen ana att stassen är densamma som jag sa ”ja” i.

Nu vill jag bara flagga för att jag är glutenintolerant och inte stormförtjust i tryffel. Vad bordsplaceringen anbelangar, kan jag konversera obehindrat på engelska, medan franska och tyska kräver ett par glas champagne för att flöda fritt.
Så, ärade medlemmar i Nobelstiftelsen: Ja tack, jag kommer.
Vilket år ni än behagar.