Väntsalen på Ersta sjukhus är proppfull – och knäpptyst.

Jag fingrar på lapp nummer 31, räknar 18 huvuden före mig i provtagningskön och tänker att jag skulle lika gärna kunna vara ensam i rummet.

Ingen av oss säger ett pip, vi diskuterar inte den långa väntetiden och utbyter inga artigheter som: ”Vintern är ovanligt mild i år”. Den enda som bryter tystnaden är kvinnan bredvid mig som prasselbläddrar i ett halvårsgammalt nummer av Året runt.

Jag undrar om en skock italienare, spanjorer, fransmän, eller för all del, danskar, skulle kunna vara lika tålmodigt mustysta? För nog är det här med att inte heja på främlingar i hissen, busskön eller sjukhusets väntrum ett svenskt nationaldrag?
Amerikanen Vernon Neil Ferguson, en av deltagarna i SVT-serien Allt för Sverige, svarar i dagens Söndag på vad han tycker är det konstigaste med oss svenskar:

– När du möter någon på gatan, är det ibland som att möta en kall fisk.

Jag håller med. Inte för att jag superdiggar jänkarnas översvallande: ”Hi, how are you?” eller: ”Have a great day”, men jag gillar att de aldrig ignorerar sina medmänniskors existens. Jag har till exempel svårt att se Vernon och hans vänner kika genom ytterdörrens titthål för att undvika spontanmöten med grannarna i trapphuset, eller praktisera tysta leken på bussar och tåg.

Så nu ska jag försöka bli lite mer amerikansk. Jag ska lära av Vernon, hojta ett crazy: ”Hej!” och blända med ett brett leende nästa gång jag kliver in ett fullt väntrum.

Ni kan väl hålla tummarna för att jag inte möts av ett stim kalla fiskar?