Jag älskar ordning och reda. Och inte bara ”var sak på sin plats”, utan hemmet ska vara rent, sängarna bäddade, och de manglade lakanen prydligt insorterade i det ärvda jämtländska linneskåpet.

Jag skriver alltså inte under på det putslustiga påståendet: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Nej, för jag hatar lort och hamnar jag, när den dagen kommer, hos hin håle så nog fan (ha ha)
kommer jag se till att det är skinande blankt därnere. Faktum är att jag gillar städning, går i gång på att byta sänglinnet, vädra täcken och kuddar, skrubba toaletter och blöttorka ­golven tills varje vrå av
lägenheten doftar tallbarssåpa.

Men Dan, mannen jag delar mitt liv med, kan utan problem kliva över skohögar i hallen, ignorera ett ­frukostsmuligt köksbord och fattar verkligen inte vitsen med att bädda en säng: ”Den ska ju rivas upp igen i kväll”. Beundransvärt. Jag blir nämligen stressad av röra, och är fysiskt oförmögen att sjunka ner i soffan mitt i ett pryl- och dammkaos, alla ”lev i nuet”-råd, till trots.

Resultatet blir att jag, så fort jag kommer in genom ytterdörren,
plockar, torkar, dammar och röjer. Frivilligt, för Dan förväntar sig
inte att det är jag som ska ­sortera och polera. Tvärtom, han städar
gärna – när han tycker det är dags. Tyvärr är hans och ­mina
toleranströsklar helt osynkade, vilket innebär att jag med jämna
mellanrum får höra att jag är osedvanligt pedantisk och en krävande
person att leva med.

Tycker Dan, ja, som inte har läst om Lars-Gunnar. På sidorna 40–43
avslöjar L-G bland annat att han måste plocka i och ur diskmaskinen på
samma sätt. Varje gång. I jämförelse med ­honom är jag en superslarver.

Tack och lov.