När det gäller bjudmat är jag periodare. Har jag väl hittat ett recept som funkar för både stora och små gäster, hemfaller jag gärna åt favorit i repris i många månader.

Under 2012 var det min fabulösa ”Chicken ­surprise” (namngiven i ett högst ironiskt ögonblick av min make), som jag serverade vid redaktionspartaj, ­15-årskalas, sommarmiddagar och släktträffar.

För inte nog med att det är en alldeles utsökt anrättning, introducerad av min väninna Therese, den sköter sig snällt i ugnen och blir aptitretande gyllenbrun samtidigt som ­riset är färdigkokt, salladen sköljd och bordet ­vackert dukat.

 

Dessutom är ju kyckling en bombsäker huvud­ingrediens. Medan många
ogillar eller väljer bort rött kött och fläsk, tar de flesta mer än
gärna för sig av kycklingfilé. Enligt branschorganisationen Svensk
fågel ­sätter vi i oss runt 18 kilo matfågel per person och år. Då
­ingår visserligen även anka, gås och kalkon, men ­gissningsvis landar
det fler kycklingfiléer än ankbröst i ­våra magar.

Men nu är överraskningskycklingens dagar räknade hos familjen Scott.
Både ungar och äkta hälft har tröttnat, så jag kastar mig med iver
över Johan ­Gunnarssons mumsiga allt i en form-recept på sidorna 50–55
i jakt på ny reprisfavorit och jag måste säga den grekiska pytt i
pannan känns som en bästisbubblare.

Och som en nyårsbonus för ­alla er lyckliga som ännu inte smakat min
(numera) ”Chicken not such a ­surprise” hittar ni succérätten här på Söndags blogg. Scrolla neråt så får ni se.

Smaklig spis!