Ingen månad känns så lång som januari, i alla fall om man tittar i plånboken. Julklappar och nyårsfesten har rivit stora hål i ekonomin och för många gäller det att leva snålt – och äta billigt.

Men ge inte upp, det går att laga god mat trots dessa bistra förutsättningar. I veckans Söndag bjuder vår egen kock och matreporter Johan Gunnarsson på sex middagar som inte kostar mer än 20 kronor – för fyra portioner!

Mer bra läsning: ”Så gick vi ner i vikt” – tre läsare berättar hur de lyckades, Veckan vassa med Cecilia Forss, Varm och vacker i fuskpäls, Veckans mysterium: Pojken som gick upp i rök … och mycket mer!

Nej, nu är det för mycket månad kvar av lönen. Julklapparna och nyårsfesten gjorde djupa hål i plånboken och alla räkningar… Pust! Tur att det i alla fall går att äta både billigt och supergott.
I veckans Söndag får du sex middagar för fyra personer – för under en tjuga!

Mystiska försvinnanden, märkliga dödsfall och kriminalgåtor. I fyra veckor tar vi upp historierna som inte går att förklara. Först ut är fallet med barnet från Somosierra – en kuslig historia om en pojke som försvann under märkliga omständigheter. Läs mer i veckans Söndag!

Romantiken flödar på Söndagsredaktionen. Vår hovreporter, Jenny Alexandersson, fick alldeles nyss ett bud med blommor av sin pojkvän, Hansi. Anledningen? I dag firar de 6 månader som par.

Heja Hansi! We like!

De senaste åren har varit minst sagt omtumlande för mig. Jag och Sara Bergmark Elfgren har skrivit de första två böckerna (Cirkeln och Eld) i en trilogi om en grupp tonårshäxor i Bergslagen som måste samarbeta för att stoppa apokalypsen. Vi skrev helt enkelt böckerna vi själva ville läsa. Vi hade, naturligtvis, aldrig kunnat ana att böckerna skulle bli sålda till över 25 länder.

En fråga som har dykt upp i många intervjuer, i alla länder där vi hittills pratat med journalister, är varför våra huvudpersoner är tjejer. Samtidigt som jag kan förstå frågan, så är den lite sorglig. Det finns ju massor av berättelser om ett gäng killar, utan att någon undrar varför de är just killar? Och få reagerade på att det bara fanns en kvinnlig superhjälte i Avengers, där jorden återigen räddades av ett gäng vita hetero-killar (Obs: jag älskade ändå Avengers.)

En annan vanlig fråga är om det betyder att våra böcker är tjejböcker. Men vem skulle påstå att böckerna om Harry Potter bara är för killar, eftersom de har en manlig huvudperson? Det tas för givet att om en film, tv-serie eller bok handlar om killar, så är det riktat till både en manlig och kvinnlig publik. Men det som handlar om tjejer är bara intressant för tjejer. Som om killar är känslomässigt utvecklingsstörda och har noll fantasi, så att de absolut inte kan leva sig in i kvinnlig hjältes äventyr.

Den så kallade sanningen blir alltså: Det som handlar om killar är allmän-giltigt. Men berättelser med kvinnliga hjältar, som Katniss i Hunger
Games, är en egen liten udda genre. Som om inte kvinnor utgjorde hälften av jordens befolkning.
Och det börjar redan i barnkulturen. Skådespelerskan Geena Davis bildade 2007 ett institut som arbetar för att kvinnor ska representeras mer rättvist i medierna. Deras senaste forskning visar att bara 17 procent av karaktärerna i amerikanska filmer och tv-serier för barn är tjejer. Det ser faktiskt ännu värre ut i populärkulturen för vuxna.
Det här är inte en fråga som bara rör USA, eftersom vi här hemma konsumerar så oerhört mycket därifrån. Det borde vara en tankeställare för oss alla.

Jag är sju år gammal och går i ettan. Jag sitter i skolmatsalen och har på mig min nya tröja, en vit med en mintgrön triangel på magen. Jag är mycket nöjd just den här dagen, för jag har hamnat vid samma bord som min klasskamrat Fredrik. Jag är förtjust i Fredrik, i största hemlighet förstås.

Vi äter risgrynsgröt. Jag tycker inte om mjölk och har bara kanel på gröten. Fredriks gröt badar i mjölk. Jag tittar på honom. Vågar inte säga något, men tänker att han är söt.

Jag tar en tugga av min leverpastejsmörgås och tappar samtidigt min saltgurka på golvet. Jag vänder huvudet för att se om vår lärare har sett att jag spillt.

Plötsligt känner jag att jag blir alldeles varm i ansiktet. Liksom ljummen över ena kinden. Då jag tittar upp igen ser jag att Fredrik sitter med sina händer för munnen och samtidigt känner jag att kinden är fuktig. Därefter upplever jag stanken och inser att Fredrik har spytt. En kaskad-spya över bordet och rakt över mig och min mat.

Jag minns inte exakt vad som hände sen. Jag minns bara att lärare snabbt tvättade av mitt ansikte och att min nya fina tröja stank sur spya resten av eftermiddagen. Dessutom slutade jag vara kär i Fredrik.

Sedan den dagen lider jag av kräkfobi. Jag vet, det låter som ett skämt men jag klarar faktiskt inte av att se någon kräkas. Om jag råkar göra det signalerar min kropp ”livsfara” och jag blir yr. Jag fixar inte ens att se en spya på marken. Jag är en sån som mår illa av blotta tanken på att må illa.

Min kräkfobi har gått så långt att jag är livrädd för vinterkräksjukan. Och så här års är det givetvis en oerhört bökig rädsla.

Jag tvättar mina händer flera gånger om dagen. Vilket såklart är en onödig åtgärd. Jag menar – jag skulle aldrig få för mig att greppa ett handtag på offentlig plats. Om jag måste öppna en dörr är jag kreativ. Armbågen funkar fint, likaså en servett. Eller så ser jag helt enkelt till att inte vara först ut genom dörren. På kortautomater, där man ska knappa in koden, använder jag knogarna. Och jag står aldrig i någons utandningsluft på tunnelbanan.

Förr om åren var det enkelt att slippa vinter-kräket. Jag lyckades faktiskt undvika att spy under hela 20 år. Men så kom barnen. Och min äldsta dotter har verkligen varit min fobis stora skräck. Alltsedan hon var bebis har hon stoppat allt i munnen. Fingrarna, leksaker, skräp på marken, gammal mat, skor och ALLT äckligt man kan tänka sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått nypa mig i armen för att inte skrika rakt ut i förskräckelse och äckel.

Nu har vinterkräket blivit tradition hos oss. Och min äldsta dotter kaskadspyr som i tecknade filmer. Jag trodde faktiskt inte att man kunde spy så kraftfullt horisontalt.

Jag misstänkte länge att jag var ensam om min noja. Och självklart har jag tänkt att jag bara är pjoskig. Men nu har jag läst mig till att min fobi är en av de tio vanligaste. Men eftersom den är förknippad med skam talar folk inte
gärna om att de lider av den. Och, ja just det, min fobi har ett namn. Mina damer och herrar – jag ger er ett ansikte till emetofobi!

När det gäller bjudmat är jag periodare. Har jag väl hittat ett recept som funkar för både stora och små gäster, hemfaller jag gärna åt favorit i repris i många månader.

Under 2012 var det min fabulösa ”Chicken ­surprise” (namngiven i ett högst ironiskt ögonblick av min make), som jag serverade vid redaktionspartaj, ­15-årskalas, sommarmiddagar och släktträffar.

För inte nog med att det är en alldeles utsökt anrättning, introducerad av min väninna Therese, den sköter sig snällt i ugnen och blir aptitretande gyllenbrun samtidigt som ­riset är färdigkokt, salladen sköljd och bordet ­vackert dukat.

Dessutom är ju kyckling en bombsäker huvud­ingrediens. Medan många
ogillar eller väljer bort rött kött och fläsk, tar de flesta mer än
gärna för sig av kycklingfilé. Enligt branschorganisationen Svensk
fågel ­sätter vi i oss runt 18 kilo matfågel per person och år. Då
­ingår visserligen även anka, gås och kalkon, men ­gissningsvis landar
det fler kycklingfiléer än ankbröst i ­våra magar.

Men nu är överraskningskycklingens dagar räknade hos familjen Scott.
Både ungar och äkta hälft har tröttnat, så jag kastar mig med iver
över Johan ­Gunnarssons mumsiga allt i en form-recept på sidorna 50–55
i jakt på ny reprisfavorit och jag måste säga den grekiska pytt i
pannan känns som en bästisbubblare.

Och som en nyårsbonus för ­alla er lyckliga som ännu inte smakat min
(numera) ”Chicken not such a ­surprise” hittar ni succérätten här på Söndags blogg. Scrolla neråt så får ni se.

Smaklig spis!

Här kommer det (i Söndag 6–7 januari) utlovade succéreceptet på Erikas ”Chicken surprise” (4 pers):

Du behöver:

4 kycklingfiléer

salt och vitpeppar

2 dl grädde

1 hönsbuljongtärning

purjolök alt gul eller röd lök

2 vitlöksklyftor

Ca 2 dl riven smakrik ost

Gör så här: Dela varje kycklingfilé på längden i tre delar. Lägg dem i en ugnsfast, smord form. Salta och peppra, strö över hackad lök (vilken sort är en smaksak, jag gillar purjo), vitlök och smulad buljongtärning. Häll grädden över och täck med den rivna osten. Gratinera i 200 grader, ca 20 min.

Servera med vildris och sallad med stekt halloumiost och jordgubbar, persika eller melon. Som den här nedan. Mums!