Åsa, Anna-Karin, Sofie och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var ­alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med ­sina välfönade pagefrisyrer och ­fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” (som Maria Montazami och ­hennes väninna Mindy uttrycker det i dagens tidning) är för mig en gåta, men från det att vi började i fjärde klass var vi oskiljaktiga och struntade högaktningsfullt i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller
knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi
varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via förälskelser,
tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag kände i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn-
och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag önskar att varje
vilsen unge skulle få uppleva den.

I dag är vår kontakt ­sporadisk, men jag vet att när jag ringer, vem
som helst av dem, krävs det varken kallprat eller ursäkter för
uteblivna samtal för att vi ska ­komma till väsent­ligheterna.

För vi är bästisar.
För alltid.

Nostalgi 1 Skolavslutningen i nian på Vallaskolan, Frösön. Det spelar ingen roll vad som står i passet, för Anna-Karin, Sofie och Åsa är jag evigt 16 år. och vice versa. 

 

NOSTALGI 2 Studentexamen, Wargentinsskolan, 1984. Dagen avslutades med en rejäl föräldrafri fest hemma hos mig. Mer avslöjar jag inte.