Ja, visst ska hon leva, jag visst ska hon leva. Ja, visst ska hon leva uti hundrade år!
Jag ler då jag hör den alldeles för ljusa och lite falska sången. Vänner och familj står runt mig med blandade röstresurser. Alla klämmer i lite extra i HUNDRADE år, som för att betona det tokiga i att utlova hundra år. Det är tänkt att vara trösterika rader för en som önskar leva länge. Och det gör jag. Jag vill leva. Jättelänge. Men för mig förslår inte hundra år. Om jag fick önska skulle jag bli mycket äldre.

Den främsta anledningen till att jag vill bli riktigt gammal är att jag är så otroligt nyfiken. Jag vill ju veta hur det blir med allt. Jag vill veta vad det blir av mina barn. Vill se mina barnbarn växa upp. Och jag vill möta mina barnbarnsbarn. Men jag nöjer mig inte med det. Jag vill även se hur mina barnbarnsbarn utvecklas. Och så jag vill se deras avkommor. Kommer någon få mina­ krokiga fingrar och hur många ska ärva min överböjliga rygg?
Min nyfikenhet stannar förstås inte vid familjen.­ Jag vill se vad som händer med världen. Vilka stormakter har vi i framtidens sköte? Hur ska vår värld hantera ekonomin? Ska vi fortsätta se den som religion? Och klimatet? Jag funderar mycket på kommande uppfinningar. Vad blir det nya internet? Vad kommer vara möjligt i fram­tiden? Läsa tankar? Käka hamburgare med noll kalorier? Eller vad? Och hur blir det, kommer vi att finna svar på livets och universums gåta? ­Antagligen inte. Men kanske …
Jag tycker döden är så hemskt tråkig. Hur kan jag vara så säker på att det är trist, kanske du ­tänker. Jo, jag betraktar nämligen mig själv som död innan jag föddes. Alltså, allt innan 1976 är tråkigt. Jag var ju inte där. Eftersom jag ännu inte fanns var jag… ja, död. Och det var skittrist. Jag längtar inte tillbaka till åren innan 1976. Bara tanken på att det ska bli så igen ger mig ångest.

Givetvis följer jag med spänning alla nya forskningsrön som visar att vi väntas leva allt längre. Fler och fler kommer att få uppleva sin hundraårsdag. Wow, tänker jag. Förutsatt att man får vara en frisk gamling förstås. Och förutsatt att ens pensionsfonder och orange kuvert inte ­placerat en i en rännsten på gatan.
Om jag fick välja när jag ska dö hade jag landat på tvåhundra år, sisådär. De sista 125 åren ska ­levas i en pigg sjuttiofemårings kropp. Sjuttiofem känns lagom eftersom jag önskar vara förbi den värsta rynkpaniken när mina steg mot slutet tas. Och om jag har 125 år på mig att förbereda mig för livets slut, genom härliga pensionärsaktivi­teter, tror jag att jag kommer hinna bli mätt.

Så kära släkt och vänner, jag vet ju att ni läser mina krönikor. Nästa gång ni sjunger för mig kan ni väl ändra lite i sången. Falsksången kan ni behålla. Men snälla sjung: ”Ja visst ska hon leva uti tvåhundrade år”.