Det som inte får hända händer mig mest hela tiden. Senast i går vid ­frukost. Jag har just hämtat apelsinjuicen då min treåriga dotter säger:
– Titta mamma, du har en bebis i magen.
– Nej, det har jag inte.
– Jo, din mage är ju så stooooor! Min dotter tindrar med ögonen tills jag förklarat att jag inte alls är gravid.
– Min mage är lite trasig på mitten bara, säger jag. Det är därför magen är så stor och jag ser ut att ha en bebis där. Min dotter ser besviken ut. Hon hade velat ha ett småsyskon till.

Jag har fått frågan av flera. Oftast i form av små konstateranden eller gratulationer.
– Aha, du ska alltså ha igen. Kul!
Jag blir inte upprörd och känner mig inte förolämpad. Inte längre. Jag vet ju att jag faktiskt ser gravid ut. Jag ser så där gravid ut som man gör i femte eller sjätte månaden. Då folk ser min putmage tar de för givet att jag, som i övrigt är rätt liten, är långt gånget gravid. Därför vågar de fråga. Det jobbiga med dessa frågor är att jag vet att jag generar min omgivning då jag säger som det är:
– Nej, jag är faktiskt inte gravid. Jag har en ­skada som kallas diastas recti. Alltså delade ­magmuskler, efter min andra graviditet.

Jag har börjat klä mig i långa halsdukar som täcker magen. Eller så håller jag väskan över ­magen, för att folk ska slippa se. Jag har skrivit om det förut. Mitt i min stenhårda mage finns alltså en grop utan skyddande muskler. Denna grop är omöjlig att träna ihop. Plankan hjälper ej och sit ups är inte längre möjligt, eftersom bukmusklerna inte funkar. Jag har fått ont i ryggen sedan skadan. Så ont att jag ibland behöver ändra min andning. Under bokmässan tvingades jag käka värktabletter för att orka jobba. ­Eftersom jag är en före detta ­balettdansös som ­känner min elittränade kropp, vet jag att ­ryggontet kommer sig av att magen är paj. Ni ­fattar, det blir en ond cirkel. Ingen träning – mer ont.

Och att dansa eller koreografera är nu helt omöjligt. En stark mage är så central i dansen att min kropp inte kan hänga med. En stor sorg och saknad.­ Putet kan jag tillfälligt trolla bort. Under mina klänningar under Melodifestivalen bär jag en korsett som jobbar som på krinolinernas tid. Att ­bära en sådan korsett är såklart plågsam och inget jag rekommenderar för matsmältningen. Men att tukta lilla magen så strängt är ett måste ibland i mitt jobb. Annars kanske jag finner bilder av mig själv i gravidtidningar – utan att vara gravid. Det finns kvinnor som opererat sina delade magmuskler. Ett nät sys då in i buken och musklerna tvingas på så sätt ihop till normalläge. Kalla mig gärna svag. ­Eller ytlig. Men jag mår jättedåligt av detta. Både fysiskt och psykiskt. Efter ett halvårs utredning har jag nu fått besked, landstinget vill inte operera.­ Så nu samlar jag till en bukoperation i privat regi. Jag samlar mod och pengar. Jag skulle känna mig tryggast på ett ­riktigt sjukhus. Men den statliga sjukvården vill inte bekosta magar som skadats efter graviditeter. Och i den privata sektorn får man hosta upp ­cirka 80 000 kronor. ­­

Så först får jag sprätta upp ­madrassen. Sedan magen.