Hon hade silkeslena öron och en blick som fick oss att smälta. Visserligen hade jag ­mina ­dubier. Stamtavlan var synnerligen mixad, Leijas gener rymde åtta olika jaktraser, men ”det skulle nog gå bra”, trodde min man, Dan. Att hon var en ettårig omplaceringshund (ägaren hade inte pallat hennes tempo), borde inte heller vara något ­besvär. Vi var ju en barnfamilj, full med energi.

Så Leija skuttade in i vår flock och vi bedårades, trots att pälsyrvädret varken lärt sig gå fint eller komma till­baka på
kommando. Hon hade bott på landet, sprungit lös på en hästgård strax
utanför Sala, haft fri tillgång till både ­fodersäck och skog.

Vi gjorde vårt bästa. Körde tuffa pass med koppel­träning och inkallningsövningar. Dans väckarklocka ringde klockan fem, så att han skulle hinna motionera henne före jobbet. Barnen promenerade henne på lunchrasterna och kastade boll efter skolan. Men hon stack vid minsta rådjursvittring och vi bad tysta böner om att ­hon skulle återvända. För det Leija var avlad för, det som hennes dna skrek efter, kunde vi inte ge henne: Jakt.

Vi gav upp efter tre utmattande månader. Insåg att vi aldrig skulle
kunna ha Leija lös, och att tvinga en så vacker ­varelse och duktig
jägare till ett liv i koppel kändes helt fel.Vi körde tillbaka till byn utanför Sala och tog adjö medan ögonen svämmade över av tårar.

Så innan du faller för en bedjande blick på Blocket, läs sidorna
36–40, där du får veta ­vilken hund­sort som är rätt för dina behov.
Tre år efter Leijafadäsen gjorde vi ordentlig ras­research, vilket
resulterade i den ljuvliga familjemedlemmen Monty, en smäcker whippet
med extremmilt kynne. En helrätt jycke.
För vår familj.

Voff! Här är han, underverket. Mysige Monty, bäst i världen! Och han gillar att sova. På många olika sätt. Här följer en liten bildkavalkad!