Från Malmö i söder till Skellefteå i norr. Sedan första veckan i februari är jag ute på turné med landets största underhållningshändelse: Melodifestivalen. Nu när jag tillfälligt lever i detta jättearrangemang kan jag inte låta bli att tänka på hur festivalen förändrats. När jag ser kilometerlånga kablar som tvinnade ormar runt den gigantiska scenen minns jag hur det var för tolv år sedan.

Jag och producenten kallade oss ”Agent 007” och ”Lilla James” när vi bokade hemligt lunch­möte på en anspråkslös krog i Växjö. Jag hade ­endast en vecka tidigare fått erbjudandet att som yngsta programledare någonsin hålla i trådarna för Melodifestivalen 2001. Det kändes minst sagt overkligt. Programmet var ju så stort. Medan jag valde i menyn berättade producenten att SVT ville föryngra, man ville göra programmet ungdomligt och så kom jag in i bilden. Jag hade svårt att koncentrera mig. Hade de verkligen frågat just MIG? Vi mumsade i oss en varsin ­”dagens husman”. Melodifestivalen 2001 skulle spraka. Programmet skulle bli svullet stort. Vi gjorde ett tappert försök. En scen av vatten och mycket färg. Men nu vet jag att vi då inte visste vad STORT var.

År 2001 var det bara en Melodifestival, inga deltävlingar och inga turnéer. Budgeten var en helt annan. Trots att programmet även då var årets mest sedda tv-program hade vi inte råd med några kostymbyten. Jag öppnade med en rosa jacka som jag tog av mig under snabbreprisen för att ge illusion av ett klädbyte. Min programledarkollega Henrik Olsson och jag jobbade i redaktionen men fick bara en liten bråkdel av det arvode som dagens programledare får. Vi sände från Malmö Musikteater med cirka 1 500 publikplaster. Att jämföra med Friends Arenas 30 000.

Då vi 2001 samlade namnen på de som jobbade med produktionen rymdes de på några A4. I dag är teamlistan tjock som en pocketbok. Och när man gör ett nedslag i arenan timmarna före programstart är det som att kolla på tomtarnas julverkstad. I matsalen serverar någon frukt och godis i skålar. I en barack utanför skriver ett gäng ut backstagepass. Nere i arenan ­sopas scengolvet medan bord ställs ut i ”green room”. Kostymörer ångstryker kavajer och en webbredaktion spottar ut ny information till ­fansen hela tiden.

Programledarna har stora härliga, privata ­loger, för att de ska kunna förbereda sig ordentligt. Regissören filar på skämt, peppar och putsar till manus. En assistent fixar snygga manuskort. Koreografen repeterar med dansarna. En vakt vaktar ingången till sminket och en annan bevakar draperiet bakom scenen. Alla vet EXAKT vad de ska göra. Många av dessa yrken var ej ­representerade 2001, utan har liksom dykt upp längs vägen. Visst går det fel ibland. Men då ­jobbas det ännu hårdare. Christer Björkman vill underhålla. Det ville vi också 2001. Det är bara det att han vet hur man gör.

Folk älskar att klaga på Melodifestivalen. Det hör såklart till. Jag må vara aningen partisk, men programmet i dag har rikets mest inoljade och proffsiga redaktion. Och det märks: Melodi­festivalen var INTE bättre förr!