Den här vintern har varit rå som det finska vinterkriget. I Stockholm har vi huttrat och vi har förfasat oss över att det legat snödrivor i vägen precis överallt. I år köpte jag en riktig vinterjacka, tjock som fyra dunkuddar. Och ett par skor som sägs tåla 40 minusgrader. Och jag har lärt mig vad en täckkjol är. I början var det kul. Som när vi i södra landet faktiskt fick en vit jul. Men redan i januari kändes det hopplöst. Det var ungefär då de där semesterbilderna på Facebook började svida. Inga vinterjackor i världen fungerade mot drömmen om lite sol. Lite värme. Och när vi går mot april vill man bara gråta.

Så vi tog vårt pick och pack vi också. Sa: ”Hej då, vinteroveraller” och: ”Hej, Gran Canaria”.

Och till er som i januari fläkte ut så härliga Thailandsbilder kan jag säga att det är fint här också. Solen bränner mot nästippen och det är ljummen luft som viner i palmkronan.

Förr om åren reste jag och min man äventyrligt. Inga förbokade hotell och med lätt packning (endast pocketböcker, bikinis, sandaler och någon sarong) luffade vi runt på känsla. Vi kunde blanda enklare hyddor med lite lyxigare ställen. Vi sökte genuina lokala barer och rörde oss bland lokalbefolkningen. Och halva resan gick ut på att äta gott och helst utan andra svenskar i sikte. Vi sökte lugn och ro och rynkade på näsorna åt svenskhotellen och framförallt åt all inclusive. Men nu har vi barn. Förutsättningarna för att njuta har förändrats. Redan i januari bokade vi vår resa. Vi sökte med ljus och lykta efter Bamseklubb eller Lollo och Bernieklubb.

Och nu sitter jag här vid poolen med ett solgult all inclusive-armband och två små barn som kivas om en uppblåsbar krokodil. Högtalarna spelar popmusik och längre ner i poolen pågår vattengympa. Klockan halv tolv kommer Bamse hit och kramar barnen. Vi sätter dagens schema efter det. Buffén är enorm och barnvänlig. Spagetti, pommes och stora byttor ris. Såserna kan kombineras, eftersom allt smakar ungefär samma. Vinet tappas ur stora behållare och barnen äter på plasttallrikar. Under middagen i går tjöt tre små barn samtidigt. Det var som ljuv musik i våra öron, glada över att det inte bara är våra barn som stojar.

I dag sätter vi på barnen UV-dräkt och hoppar på hotellets strandbuss. Veckans enda ­lämna-­hotelläventyr. Medan den riktiga våren dröjer därhemma rör vi oss i trupp med andra skandinaver och lever det semesterliv som vi tidigare föraktade. 

Men som vi njuter! Av att slippa städa, laga mat, krångla med barnmössor och – faktiskt – slippa tänka.

Visst, jag hade betalat ganska mycket för att få ligga under en palm en hel dag och bara läsa tills solen går ner. Utan barnstoj ringade i öronen. Men som någon vis människa sa: Allt här i livet har sin tid!

Jag höjer min paraplydrink och säger: ”Hej charter”!