Innan jag släpper mina barns små händer, kikar jag snabbt över axeln för att kolla att kusten är klar. Året är 2002, vi bor i engelska Burnham-on-Sea, och ingen får se att jag låter Joel, 5, och Freja, 3, gå ensamma längs den lilla grusväg som leder till baksidan av vårt radhus, medan jag hastar hem på längans framsida för att möta dem i trädgården.  

De två lintottarna skuttar iväg med hoppsasteg, lyckliga över att få flyga fritt. Vi kommer att vara separerade i max fem minuter, men skulle mitt tilltag observeras, löper jag risken att bli polisanmäld, eller åtminstone få en påhälsning av socialen. 

Okej, jag överdriver något, men hade barnen haft en lekkamrat med sig, hade jag förvägrat dem äventyret. Ingen annan i mitt mammanätverk skulle komma på tanken att låta sina ungar promenera 150 meter helt på egen hand. Samhället är genomsyrat av skräck för barnkidnappningar, trots att det inte finns någon som helst statistik över att brittiska ungar skulle vara mer hotade än barn i Sverige.

Så varifrån kommer rädslan? Svaret hittar du på sidorna 28–35 i veckans Söndag. Där skriver Lennart Håård om paret Myra Hindley och Ian Brady, som i mitten av 1960-talet spred panik, inte bara i Storbritannien, utan i hela Europa. Under drygt två år rövade de bort fem barn, och utsatte dem för obeskrivliga övergrepp innan de torterade barnen till döds.

Än i dag, nästan 50 år efter dåden, får polisfotografierna av Hindley och Brady engelsmännen att skygga. Deras ansikten har blivit symboler för ren och skär ondska.

Skräcken lär sitta kvar i många år än och  – tyvärr –  frihetsberöva nya generationer brittiska barn. 

SÖTCHOCK!

Så här såg de ut, gullungarna. Freja var tre år och Joel fem.