Han brann för sin sport. Men när Niclas Rodhborn, 44, var 19 år ryggmärgsskadades han i en trafikolycka. Sedan dess sitter han i rullstol, men har inte gett upp tanken på att en dag kunna använda sina ben igen. Han sätter sitt hopp till forskningen och drömmer om att en dag kunna ställa sig upp och ta ett par steg, berättar han i reportaget på sidorna 10–13.

Sedan vi flyttade från Ekerö till Södermalm, har jag gångavstånd till jobbet. Och jag, som, till skillnad från Niclas, är lyckligt lottad att vara utrustad med två fullt fungerande apostlahästar, promenerar självklart till ­redaktionen. Eller?

Nope. Varje morgon har jag lyckats övertyga mig själv om det ogörliga i att sladda nerför Slussen, traska genom Gamla stan, över Vasabron, förbi Tegelbacken och ­T-centralen för att anlända till Kungsbrohuset där ­Aftonbladet har sitt säte. Min motvilja har motiverats med tramsigheter som: ”Min bärbara är för tung/jag ­orkar inte kånka på handväska OCH lunchlåda/det regnar/solen bländar mig …”

Ni hör ju. Undanflykterna har regerat. Tills texten om Niclas landade i min dator. Skamset viftade jag bort latmask­tankarna, packade dator och lunch i ryggan och häpp! 35 minuter och 3,5 kilometer senare, svassade jag in genom Söndagsdörrarna med rosor på kind och solsken i blick.

Och insikten om att den mest självklara motionen, är den vi är allra sämst på.

För jag är nog som de allra flesta. Vi kör ett par pass i veckan på gymmet och drar på oss löpardojorna på lördagen. Men de enklaste rörelserna, de som varken kostar tid eller pengar, dem rationaliserar vi bort. Tar dem för givet.

Så följ mitt exempel! Ut och gå! Så ofta du kan.

Så länge du kan.