Förra året avslutade Christopher Nolan sin Batman-trilogi med The dark knight rises. Har någon trilogi någonsin blivit så unisont älskad? Den behandlades som filmernas motsvarighet till Jesu återkomst.

Det var ett genidrag av Nolan att göra Batman till en tragisk filmhjälte. För alltid sudda ut minnena av en lycraklädd kille med fiffiga vapen i verktygsbältet och tokroliga skurkfiender. Det fungerade. Det kändes logiskt. (Batmans föräldrar mördades inför hans ögon, och han använde arvet till att bekämpa brottslighet. Man kan förstå att han inte var någon munternisse.)

Och det låg helt rätt i tiden. Strax därefter genomgick James Bond och Kapten Kirk liknande förvandlingar i Casino royale och Star trek. Men nu ska jag erkänna det mest förbjudna. Jag tycker inte att Nolans Batman-filmer är det allra bästa som någonsin hänt mänskligheten. De första två var till exempel helt befriade från intressanta kvinnoroller. Och Christian Bales morranden och väsningar blev allt mer parodiska.

Nu har Nolan skakat nytt liv i Stålmannens gamla mantel. I Man of steel, som har premiär i sommar, har Superman fått samma ”gör om mig”-behandling som Batman. Trailern har spöklika körer, skådespelare som säger saker långsamt, regntunga skyar. Allt är väldigt gravallvarligt och grådaskigt.

”Vi behandlar inte Superman som om han vore en superhjälte, utan som om han vore verklig”, säger manusförfattaren David S. Goyer i filmtidningen Empire, och berättar om hur de brottats med frågor om hur gravitation och världspolitik påverkar Superman.

Jag blir inte direkt till mig i trikåerna. Jag vill inte tycka synd om Superman, en kille som fötts med oöverträffade superkrafter. Jag vill inte ha en realistisk förklaring till manteln, eller hur Lois Lane kan missa att Superman och Clark Kent är samma kille. Jag vill få en rush. Jag vill VILJA bli superhjälte. Och om Nolans första Batman-tolkning låg rätt i tiden, så känns hans Superman helt fel. Det har gått varvet runt nu.

Med Avengers kom humorn tillbaka till superhjältegenren, och med den filmen i färskt minne riskerar Superman att framstå som en självömkande, humorbefriad tråkmåns.