I bioaktuella skräckfilmen Mama handlar det, som du kanske kan gissa dig till av titeln, mycket om mammarollen. Två små flickor adopteras av sin farbror och hans flickvän. Flickvännen är inte alls redo för att bli mamma. Hon har svartfärgat hår och tatueringar! Och hon spelar bas och dricker öl! Sjukt omammigt! Men var lugna. Hon kommer att ändra sig. För snart hotas den nya familjen av ett monster som är den ultimata överbeskyddande mardrömsmamman.

Mammor har dåligt rykte på film. Ända sen Norman Bates i Psycho klädde ut sig till sin mamma och högg ihjäl duschande kvinnor har slöa manusförfattare haft ett enkelt jobb. Deras mördare behöver inga motiv, de behöver bara en psykisk störning. Och störningen beror på en dålig mamma, som älskade för mycket eller för lite. Men alla morsgrisar blir såklart inte seriemördare. Ibland blir de bara mesproppar som aldrig klipper navelsträngen. Deras stackars fruar ägnar sina liv åt att bråka med svärmor, som inte tycker att någon är god nog åt deras son. Men svärmödrar är ingenting mot styvmödrar. Vad vore Disney utan dessa ruttna varelser?

Mammor kan få skulden för det mesta. Katherine Hepburn Oscarsnominerades för sin roll i klassikern Suddenly last summer. Där var hon en så dålig mamma att
sonen blev homosexuell OCH sökte kärleken hos kannibaler som åt upp honom! Knappast sånt man utses till Årets Mama för. Men det finns mammor som förstör sina döttrars liv också. En del ligger med döttrarnas pojkvänner, som i Mandomsprovet eller The mother. I Black Swan hölls Natalie Portman kvar i en evigt flickrosa barndom av sin mamma. Och i snyftarklassikern Ömhetsbevis hade Debra Winger det jobbigare med mamma Shirley MacLaine än med cancern. Ni ser, det finns alla sorters dåliga mammor! Däremot har papporna en sak gemensamt; de är i princip osynliga. Några av dem är döda, och det är förstås en godtagbar ursäkt, men många av dem har bara dragit. Andra stannar kvar och blundar medan deras fruar plågar deras barn. Men ingen anklagar Disneypapporna.