Det finns människor som älskar äventyr som bergsklättring, fallskärmshopp och resor till lite farligare platser. Vi snackar vindsurfing, övernattningar bland lejon och ormar på någon savann och kanske fridykning där man av fri vilja dyker rakt ner i havets djup, utan lufttuber. Äventyrare får kickar av att utmana sig själva och naturen. Grattis till er! Jag har aldrig gått igång på äventyr. Och jag har aldrig tyckt att äventyraren är särskilt spännande heller. Inte så att jag föraktar dig som håller på. Inte alls. Jag förstår dig bara inte.

Så när jag träffade min man Klas blev jag överlycklig över att han inte heller tycks gilla fysiska utmaningar mer än andra. Han klättrar inte, kör inte motorcykel och han tycker precis som jag, att det verkar lite läbbigt att ta dykcertifikat. Nu när vi har två barn ihop är jag ännu mer tacksam över hans försiktighet. Jag behöver liksom inte oroa mig i onödan.

Men så händer något. Min man byter jobb. Roligt tycker vi båda. Han är projektägare av sidorna ”Allt om Stockholm” och ”App-guiden”.

Spännande och utmanande jobb även om de givetvis inte är särskilt äventyrliga.

”Vi ska på konferens med jobbet”, säger Klas en dag.

”Roligt. Vart ska ni den här gången då?”

”Riksgränsen.”

Jag blir förvånad. Det har alltid varit vara slott och herrgårdar tidigare.

”Åh. Lite midnattssol?”

”Tror inte det”, svarar han.

”Midnattsgolf då?”

”Nej, vi åker i maj och tanken är att vi ska vandra”, svarar han.

Härligt. Lite vandring på en vandringsled uppe vid riksgränsen låter fint. Lite renar, frisk luft och kanske ett besök i någon lappkåta innan man återvänder till kursgården.

Men så kommer det krypande. Min man berättar om kollegor som fått gå en säkerhetskurs inför vandringen. Det bådar icke gott.

”Säkerhetskurs?!” utropar jag. ”Varför då? Det finns väl guider från orten?”

”Jo, men några ska visst vara ledare från oss. De måste lära sig säkerhetsutrustningen och överlevnad. Vi ska upp på fjället. Och det ska tydligen bli rätt… eh… tufft.”

”Men… ska ni iväg på en… äventyrsvandring?”

Nu är min röst gäll. Det finns risk att jag jag just sagt ”jävla äventyrsvandring”. Jag ser på Klas att även han är tveksam. Osäker på om det är inför mig eller inför själva vandringen.

”Finns det någon möjlighet att du kan hoppa över det äventyrliga?”

”Tror inte det”, suckar Klas.

”Säg att du har två små barn som behöver dig. Säg att du inte får.”

Min man ler överseende och skakar på huvudet. Jag känner hur jag kokar. Inte kan väl en chef boka äventyrsresa till en kollega vars fru är livrädd för äventyr. Det får man väl inte! Fan också. Jag inser att den här kampen är förlorad. Jag ser framför mig hur han ska balansera över raviner, hur han ska fastna i någon grop i skogen med endast björnar som sällskap eftersom de nyutbildade ”ledarna” gått vilse. Det kommer bli väldigt oroligt i min skalle. Tur är väl att jag själv är nere i Malmö och kommenterar Eurovision just den veckan. Ett äventyr i sig!