Han är uppvuxen i Tanzania, Pakistan och Peru, har en fascinerande bakgrund och ett yrke som jag inte ens visste fanns: ”Konceptdesigner”. Svensken Henrik Tamms jobb är att fantisera fram Hollywoods fantastiska filmvärldar.

Jag fastnar i Jenny Alexanderssons intervju på sidorna 16–19 och särskilt i citatet: ”Man blir lite rotlös, men istället för trygghet får man intryck”, apropå att Henriks jobb kräver att han tillbringar mer tid på flygplatser än någon annanstans.

Det har gjort att han inte känner sig hemma någonstans. Han har bott i Los Angeles de senaste 20 åren, men vet ändå inte om det är hans hemstad.

Han låter lite sorgsen, och jag känner igen mig. Inte för att jag lever ett glamoröst jetset-liv, utan för att jag också har en sorts vilsenhet. Visst, jag är uppvuxen i Östersund, och säger: ”Jag åker hem till Jämtland”, och: ”Jag bor i Stockholm”, men jag saknar den där riktigt fasta punkten. Den där plätten på jorden som alltid kommer att finnas kvar. För mig, min man, våra barn och, så småningom, barnbarn.

En magisk bit mark dit vi alla kan återvända. Oavsett var i världen vi befinner oss.

Kanske är denna längtan född ur det faktum att sedan vår förstfödde, Joel, kom till världen för 16 år sedan har vi bott på nio adresser. Fem i England, fyra i Sverige. Och med den flytthistoriken har vi utvecklat en tråkig, men nödvändig köpa bostad-strategi. Innan vi lägger ett bud ställer vi oss en viktig fråga: Kan vi sälja? För i familjen Scotts liv är ingen postkod skriven i sten.

Det är därför den där jordplätten känns allt viktigare, i alla fall för mig (vi är inte ense maken och jag). Men om vi kommer så långt som till en budgivning, bör frågan nu bli: Den går väl inte att sälja?