Först blir jag bara irriterad på dem. De fem killarna går i bredd på trottoaren på Sveavägen och gör att jag, som är ute på powerpromenad, måste sakta ner en smula för att inte trampa dem på hälarna.

Men när grabbgänget släntrar in på Mongolia Djingis Khan barbecue byts min frustration mot medlidande för ”all you can eat”-krogen. Fem gängliga, hungriga tonåringar måste vara alla bufférestaurangers värsta mardröm.

Som mor till en 16-årig son utan botten vet jag exakt hur mycket den där sorten får i sig vid en sittning.

Vår Joel tränar visserligen galet många pass i veckan, vilket gör att han förbränner allt han slevar i sig. Det jag inte begriper är hur alla dumplings, kycklingvingar, fläskfiléspett, vårrullar, revbensspjäll, nudelportioner, friterade bananer och skopor med glass får plats. Rent fysiskt. Nog borde magsäcken kvida: ”Sluta!” efter sex rågade tallrikar?

Inte heller går det att fatta att ungen, en knapp timme efter avslutat lunchfrosseri, frågar:
– Vad blir det till middag?

Att matkontot blir ansträngt hos en familj med tonårsbarn är ingen nyhet och den dagen ungdomarna Scott lämnar boet, kommer vårt banksaldo vara i betydligt bättre skick.

Men vi har i alla fall ”bara” en tokhungrig grabb. Familjen Hansson Flodin har tre. Hur de får ihop vardagsekonomin kan ni läsa om på sidorna 12–15.

För mig och min man är det förmodligen billigast att skicka Joel till Mongolian barbecue varje lunch. Där kan han äta hur många portioner han vill för 85 spänn.

Det får han inte hemma.