Du har tuber på ryggen och simfötter som förlänger dina tår. Du har ­kollat din hälsa och din våtdräkt ­sitter ­bekvämt. Det är äntligen dags! Du släpper relingen och sjunker ner i det blå. Ni ska titta på färgglada fiskar, sådana som man endast ser i akvarium. Gula, röda och randiga. Har ni tur får ni kanske syn på en havssköldpadda. Eller en delfin, det vore något! Det bubblar och fräser när du doppat huvudet. Men efter en stund blir det alldeles stilla. En ljuv värld bjuder ut sig, mystiken tätnar ju djupare du kommer. Dina andetag är rytmiska. Lugna. Vattnet är ljummet och du svävar. Den frid du känner får dig att le. Din enda ryggsäck är ­luften du bär i tuberna på ryggen. De andra dykarna är inom räckhåll, ni dyker i grupp och håller ihop. Det går fint. Fiskarna vågar sig fram. Vilka ­undersköna färger!

Efter en stund bryts lugnet. Du märker hur någon gestikulerar. Du ser att han är upprörd. Han tecknar­ att ni dykt alldeles för länge. Luften kommer att ta slut om ni inte ­vänder nu. NU! Det var ju typiskt, tänker du. Och trist. Det som just blivit så trevligt. Ingen i gruppen vill lyssna. Någon tecknar att det inte alls är någon fara, att luften skulle ta slut är överdrivet. Efter ett rådslag väljer ni att lita på optimisten. Ni slappnar av och fortsätter. Det lär finnas fler fiskar längre ner. Men efter en stund tror fler dykare att luften verkligen ska ta slut. Shit pommes frites, det är allvar ändå. Men nu är det för sent att vända. ­Någon föreslår att ni ska dela på luften i den ­extra tub som en av er bär. Ni tänker. Och tänker lite till. Samtidigt som ni tänker dyker ni djupare ner, av bara farten. Förslaget blir till sist ned­röstat. Det låter jobbigt att dela. Och det verkar otroligt att luften skulle ta slut. Låt oss hoppas att vi haft fel, tänker ni och simmar vidare.

När nästa förslag kommer är det för sent att rädda hela gruppen. Det nya förslaget innebär att offra några ur gruppen, de svagaste. De som är störst och starkast ska ta luft från de andra och på så vis rädda sig själva. Jodå, även det förslaget övervägs. Medan ni tänker hittar någon en låda med dykartuber på botten. Som ett mirakel finns alltså en räddning framför er. Tjoflöjt! Men fortfarande orkar ingen bry sig. Ingen vill plocka upp tuberna. Alla säger att de vill överleva, men ingen vill göra jobbet. Så ni dyker på. Alla räknar med att någon annan ska göra något.

Texten ovan är inte trovärdig, tänker du. Ingen skulle väl skita i en sådan varning. Men är det ­inte just det vi håller på med? Vi skakar på ­huvudet åt klimathotet för att vi inte orkar ta in detta enorma hot. Vi håller på att gå under men vi skiter i det. Vi kanske kämpar mot svält, mot djurplågeri, för bättre undervisning i skolan. Vi kanske vill att vårdpersonal ska få högre lön, att äldreomsorgen ska bli vettig eller kanske att bostadsrättsföreningen ska bygga bastu. Vi bryr oss om mycket men vi skiter i miljön. Detta trots att inget av det vi bryr oss om spelar någon roll om vår värld går under. Man kan bli ­dyster för mindre.