Resan från hemmet till jobbet tar inte mer än sex minuter med pendeln. Ändå knyter jag handen i fickan hela vägen. Inte i vrede, utan för att stoppa impulsen att sticka ner den i väskan och fiska upp min drog: Telefonen.

Och jag är långt ifrån ensam om mitt missbruk. Jag kikar runt i vagnen, där nio av tio medpassagerare sitter med nacken ohälsosamt böjd och pekfingret svepande över sin smartphoneskärm.

Själv har jag bestämt att min korta jobbresa ska vara en telefonfri zon. Att dagen ska börja och sluta i någon form av ”här och nu”. Må vara att den medvetna närvaron består i att betrakta hur andra ådrar sig moderna förslitningsskador som gamnacke och pekskärmsfinger.

Samma observation gör Jessica Almenäs i intervjun på sidorna 8–9. På frågan: När förstod du senast att det här är år 2013? svarar hon:
– När jag satt på tunnelbanan och inte lyckades möta någons blick eftersom alla tittade ner i sina telefoner.

Sannerligen. Vi vistas sällan i samma rum längre. Vare sig vi åker buss, är på krogen eller hemma ser det ungefär likadant ut: Vi fipplar men våra smarta telefoner, oavbrutet. Dels för att hålla koll på omvärlden, dels för att informera followers på Twitter, Facebook och Instagram om våra härliga liv.

I USA har trenden att dela sin senaste matupplevelse på sociala medier fått New York-krögarna att gå i taket. Enligt tidningen New York Times förbjuder allt fler av dem sina gäster att ägna sig åt så kallad ”foodstagramming”, eftersom plåtandet stör restaurangupplevelsen.

Så vill du undvika gamnacke, pekskärmsfinger och att bli portad från ditt favorithäng, gör som jag: Knyt näven.

Hårt.