Mitt bland all bråte stod de där på en bricka – sex gamla, handgjorda snapsglas från Skrufs glasbruk. Ynka 30 kronor fattigare hade jag gjort mitt bästa loppisfynd och senast nu till midsommar drack vi iskall Skåne ur de fina glasen.

Loppis är poppis på sommaren och i veckans Söndag listar vi de bästa marknaderna från norr till söder. Dessutom får du Anne ”Antikrundan” Lundbergs bästa loppistips.

En annan tv-profil som vi förknippar med sommaren är Ernst Kirchsteiger. Söndags Jon Forsling träffade honom på en gammal, förfallen herrgård utanför Köping som Ernst har satt tänderna i.

”Det är häftigt när man får kontakt med ett hus … då hjälper huset mig att förstå vad jag ska göra”, säger Ernst så som bara Ernst kan. Du får också svaret på hur det gick till när han blev Sveriges mysigaste man.

Den här veckan är det också premiär för våra nya krönikörer. Josefine Sundström ska ju ägna sig åt sina romaner och för att fylla ut efter henne kommer ni att få en ny krönikör varje vecka. Först ut är vår Aftonbladetkollega och Stora journalistpriset-vinnaren Carina Bergfeldt.

Och som vanligt: Inredning, Mitt liv, Mode, Böcker, Fråga Terry, Må bra, Skönhet, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

Jag var hos polisen i fredags och hämtade­ mitt nya pass som jag behöver till min kommande ensamresa. Utan man och barn ska jag åka till i Grekland i sommar. I en vecka.
Jag ska till paradiset där havet är lekfullt, get­osten är len och vinet smakar getpiss. Precis som det ska vara då man slår sig till ro i den grekiska övärlden. Men jag ska inte semestra. Jag ska jobba. Hårdare än någonsin. Jag måste dra mig undan en stund för att få ur mig det jag hoppas ska bli min tredje roman. Jag har börjat arbetet här hemma. Skrivit några rader, engagerat mig i ­karaktärernas personligheter och deras öden. Men sen har jag kört fast. Jag har då lämnat texten för annat arbete i några dagar varpå jag har laddat om. Sen har jag skrivit lite till, känt hur berättelsen blir spännande men sedan kört fast i alla fall.
Detta kallas ju skrivkramp. Och det är en åkomma som gör mig ­orkeslös och dyster. Jag blir en suckande person och det är något jag inte vill vara. Tillståndet är faktiskt riktigt smärtsamt och påminner om en depression jag hade för några år sedan.

Det senaste halvåret har jag jobbat med Melodifestivalen, med direktsänd radio, med Eurovision och på det har jag arbetat som moderator för några företagsevents. Jag har hämtat mina barn ­tidigt på dagis nästan varje dag, för att kompen­sera de dagar jag varit bortrest. Jag har varit orolig för min pappa som har varit sjuk. Jag har försökt att höra av mig till mina vänner men ­inser att jag nog varit för dålig på det.
Samtidigt har jag twittrat, instagrammat och ­varit aktiv på Facebook. Det låter kanske larvigt men jag har känt att jag läckt kreativitet. Min kraft har helt enkelt inte räckt till annat.
Mitt skrivande har varit som att komma hem. Som att plötsligt hitta en mening med mitt yrkesliv.
Jag har en förläggare och en agent som vill fortsätta att arbeta med mina skönlitterära alster. Och då och då får jag brev från personer som ­tagit sig ­tiden att läsa mina romaner och som skriver att de önskar läsa mer. Jag har alltså en chans jag absolut inte får sumpa. En skrivkramp till följd av bristande­ energi FÅR inte komma i vägen!

Därför tänker jag under ett par månader gå ner i svart. Jag ska rulla min resväska in i en veckas ­ensamhet och in i en skrivprocess som jag längtat efter. Så fort jag klivit på flygplanet tänker jag koppla bort mig själv från sociala medier. Jag ska varken producera eller konsumera Facebook-inlägg. Telefonen får endast användas för samtal till mina barn som är hos farmor på landet den veckan. Och ­datorn ska absolut inte surfa in på sidor som ­suger kraft och energi. Jag ska detoxa mig, helt enkelt. Planen är att sitta på en grekisk balkong och låta fingrarna dansa över tangentbordet. Sedan blir det några svalkande simtag i poolen. På kvällen ska jag hälla upp ett glas getpiss och skriva mer medan solen sjunker ner i havet.
Med dessa rader vill jag också tacka för mer än två år på denna härliga tidning, för det här är min sista krönika för Söndag. Tack till världens proffsigaste redaktion. Och ett stort tack till er som läst, mejlat, peppat, tipsat, ifrågasatt eller bara kommit med värmande hälsningar. Tack!

En privat svit i Söderhavet, en egen ö, lata dagar ombord på lyxbåtar – men även enkla grillkvällar hemma i Sverige… Jo, kändisar som Zlatan, George Clooney, Alexander Skarsgård och Madonna tar också semester, Söndag avslöjar hur och var.

En folkrörelse kan inte ha fel? Hundratusentals sätter fart på benen när dansbandssverige vaknar igen. Vi hängde med Lasse Stefanz på turné.

De har mördat, rånat och våldtagit – men är ändå åtrådda av kvinnor. Söndag har träffat två kvinnor som vet hur det är att leva med en brottsling.

… dessutom, i veckans extra tjocka nummer på 100 sidor, hittar du även midsommarpyssel med extra många kryss!

Hon fanns alltid där för mig, min mormor. Hon stekte de godaste pannkakorna och hon sjöng de märkligaste sånger man kan tänka­ sig. Varje morgon stod min mormor bakom sina­ rutiga köksgardiner och vinkade åt mig då jag gick förbi hennes hus på väg till skolan. Min mormor var alltid full av energi och hon gillade att busa. När mormor log försvann hennes ögon in i ansiktet.

Det är bara tjugo år sedan mormor och jag tog ett kvällsdopp i sjön och spelade badminton på ­gräset på landet. Tjugo år kan göra mycket med en människa. Särskilt om hon får kärlkramp, ledgångsreumatism och diabetes. I dag lyfter mormor knappt fötterna då hon tar sig fram med hjälp av sin rullator. Hennes mörkbruna hår är yvigt och grått och fingrarna är krokiga och svaga. I bland är mormor förvirrad, då brukar hon sucka åt sig själv. Mormor behöver hjälp med allt. Någon måste klä henne på morgonen, se till att hon får i sig frukost och bädda sängen. Någon måste se till att hon tar alla tabletter i rätt ordning. Mormor kan inte längre städa, hon ser inte ens om det behövs.

Mormor ler fortfarande. Och hon säger att allt är bra, fast det kanske inte är det. Hon är sån. Min mormor klagar inte. Det är synd. För mormor har mycket hon borde klaga på. Över krämporna, förstås. Men även över den stressade hjälp hon faktiskt betalat för. De som jobbar med hemtjänsten är alla rara. Men de ­hinner inte allt som behövs. Ibland glömmer de ge medicin, ibland får mormor smutsiga kläder. Det händer att mormor missar sin lunch eller att hennes sängkläder inte byts på sex veckor.

Då P4 Radio Stockholm härom veckan granskade hemtjänsten i Stockholm rapporterades det om personal som tvingas göra fjorton hembesök på fyra timmar. Det vill säga att man har sjutton minuter per besök. Alla som någonsin färdats genom rusningstrafik i huvudstaden vet att det är en omöjlig ekvation. Min mormor har ändå tur. För hon har mina föräldrar som nästan dagligen hälsar på. Andra är helt ensamma med hemtjänsten som enda kontakt.

Hemtjänsten i dag är sorglig på så många plan. Många saknar utbildning och träning i hur man bemöter gamla och sjuka. Många delar ut starka mediciner trots att de saknar rätt kompetens. Detta kan givetvis få katastrofala följder. De som arbetar inom hemtjänsten har ett nästan omänskligt schema. Osäkra anställningsvillkor och stress gör att personalen inte orkar ryta ifrån. Och den gamla är ofta för svag för att orka protestera. Som min mormor.

Kan hemtjänsten bli mer kostnadseffektiv? Ja. Vi kan ju binda fast de gamla. Och mata dem med maskiner på löpande band. Det vore billigare! Samhället ser inte längre min mormor som en människa. I dag är en gammal människa inget annat än en tom penningpung!

Jag gissar att de som tjänat pengar på min mormor inte bryr sig om hur det är ställt. En sak är säker, de kommer aldrig själva anlita samma åldringsvård.

Sju sorters blomster skulle vi ha, syrran och jag. Vi tassade barfota i det våta nattgräset under högtidlig tystnad och plockade varsin bukett av blåklockor, smörblommor, prästkragar, midsommarblomster, timotej, förgätmigej och rödklöver. För att inte bryta förtrollningen smög vi, utan att säga ett knyst, tillbaka till huset, stoppade de fuktiga blommorna under våra kuddar och blundade hårt.

Vem min syster ville drömma om den där midsommarnatten då hon skulle fylla tolv och jag tio, vet jag inte, men för mig fanns det bara en. Micke M. Min hemliga kärlek.

Nu visade han sig aldrig under min slummer, och det var kanske lika bra, eftersom vi då hade tvingats leva tillsammans resten av livet, enligt gammalt skrock.

Vår urgamla folktro tillskriver midsommarnatten magiska krafter, som inte bara påverkar kärlekslivet, utan även hälsan. Småtimmarna lär vara särskilt gynnsamma för insamling av läkande växter och den oblyge kan med fördel rulla sig naken i ”helande” midsommardagg. Vill du försäkra dig om en vinter utan kräksjuka, flunsa och feber? Spara då din blomsterkrans och lägg den i julbadet – bästa receptet för en frisk kropp under det mörka halvåret, om man ska tro kloka gummor från förr.

Nu för tiden bjuder traditionen blott att vi lövar förstukvisten, majar stången, hissar flaggan och dukar lunchbordet med matjes, färskpotatis, nubbe och jordgubbar.

Men skulle det bli någon jamare för mycket innanför midsommarvästen, kan du alltid bota bakruset med ett nakendopp i morgondaggen.

Glad midsommar!

Det är nästan ofattbart när man ser bilderna på Simon Kachoa före och efter Biggest loser. Men trots att han gått ner 87 kg är det på insidan den största förändringen skett.

”Mitt självförtroende gick från noll till hundra”, berättar Simon för Söndags hälsoreporter Hanna Radtke.

Möt honom och silvermedaljören i Biggest lossar, Emma Eklund, i veckans Söndag där de avslöjar hur livet blev efter att tv-kamerorna slocknat.

Vi har också följt med Loreen på hennes resa tillbaka till sina marockanska rötter under ett hektiskt dygn i Nordafrika och tagit pulsen på dagens unga. Vad drömmer de om – och hur mår de egentligen?

Dessutom: Inredning, Mitt liv, Mode, Böcker, Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

Vaknar vid 04.00-rycket av att en jävel med gitarr tolkar Simon and Garfunkels Sound of silence (allvarligt?!) i parken, precis nedanför vårt sovrumsfönster.

För en vecka sedan var det morgonsolens första strålar som fick min make att gny:
– Mörkläggningsgardiner.

Jodå, ”en vänlig grönskas”-perioden är här och vi älskar den. Men den är inte gnisselfri. Dels kostar den en hel del sömnbrist av ovan nämnda skäl, dels är den ett logistikhelvete av rang. Något som till och med står skrivet i stjärnorna, enligt årets sommarastro på sidorna 30–37. Jag, född i Jungfruns tecken, får veta: ”Se upp med hälsan. I början av sommaren har du tusen järn i elden, men inte så mycket ork.”

Förra veckan hade Freja, 13, två skolutflykter (medhavd matsäck, givetvis), två teateravslutningar, samt en friluftsdag (matpakke – jajemän). Den 15-årige Joel skulle rustas för niornas skolbal med kostym, skjorta och pochette. Att hitta en näsduk för bröstfickan som matchade flickvännen Hedvigs blekrosa klänning visade sig vara ett ytterst klurigt uppdrag. Dessutom behövde sonen coachas (läs piskas) till att göra klart inlämningsuppgifter och prov för att få slutbetyg i samtliga ämnen.

En ännu snärjigare uppgift, tro mig.

Lägg till att vårterminen har varit smått ångestladdad med gymnasievalshärke (en av Joels valda skolor gick nyligen i konkurs), och ett allt högre tempo i betygshetsen (vad krävs för att få ett A nu igen?) så fattar ni: JAG LÄNGTAR TILL SOMMARLOVET!

Inte mitt eget, utan barnens. För när de är lediga, har jag bara ett heltidsjobb att fokusera på och pallar att bli väckt vid 04.00-rycket.

Vare sig det är av övernitiska solstrålar eller jävlar med gitarrer.

Här är veckans nummer av Söndag – 84 späckade sidor som räcker hela veckan:

* Vi har träffat Kalle Moraeus som uppväxten, dyslexin, svackan i karriären och vägen tillbaka.

* Guide: Cykla på Manhattan!

* Elin och Rebecca Storm blev föräldrar – tack vare kompisen Morgan.

* Stort astro – så blir din sommar.

* Recept – så gör du dina egna, lyxiga hamburgare!

* Söndagskrim: Familjen som försvann.

Och som ni säkert har märkt så ligger alla våra kryss numera på extra skrivvänligt papper mitt i tidningen. Det är bara att rycka ur så har du en egen kryssbilaga!

När hon var yngre slöt hon en pakt med sig själv: Hon skulle visa sig naken när hon hade fyllt 50.

Nu har skådespelaren Gunilla Röör blivit 53 och är filmaktuell i otrohetsdramat En gång om året och är synnerligen avklädd, men har förbehåll: ”Jag vill inte vara naken i långa sekvenser och jag visar inte könet”, säger hon i intervjun på sidorna 52–57.

Men hon är inte rädd för att klä av sig, skyler sig inte trots att ”det hänger och är slappt”.

Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att stå spritt språngande framför spegeln utan att vilja hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Jag borde se rakt in i mina ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så.” Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direktpåverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan min insida bli lika glad och pärlande som en fjällbäck?

Jag arbetar utanför socknen i tio dagar. När jag kommer hem igen möts jag av min man och döttrar på Bromma flygplats. Barnen äter glass med hela ansiktet och närmar sig mig med stora leenden. Vi kramas, pussas och busar medan vi väntar på att resväskan ska dyka upp på rullbandet.

Jag fokuserar mest på tjejerna. När väskan kommer skyndar sig Klas för att hämta den. Det är då jag lägger märke till hans nya frisyr. I stället för en klädsamt avslappnat hårsvall har hans lugg rest sig. Den står plötsligt rakt upp som en stubbe.­ Eller som Robin Stjernbergs schlagerlugg. Jag har även sett en liknande variant på ­både Justin Bieber och Anton Edwald. Alla killar under 23 år. Klas är fin i den nya frisyren, även om den kanske känns lite väl ungdomlig.

Vi går mot bilen. Maj-Lis viskar till mig att pappa köpt något medan jag har varit borta. En överraskning, säger hon och ler busigt. Vi inleder en gissningslek. Vad är det pappa har köpt?

– En studsmatta? frågar jag. Hon skakar på huvudet?

– Pelargoner? Nej, icke blommor.

– En ny tv då?

Inte det heller. Det hela förblir en hemlighet tills vi kommit hem.

– Tada, säger Klas och pekar på en kartong i hallen.

På kartongen finns en bild på det som gömmer sig där inne. Det är något blått. En skrikigt blå färg. Själva föremålet ser lite ut som en skriv­maskin möter ett våffeljärn och en gammaldags ­dator av märket Apple. Jag ser inte vad det är. Det är en gräsklippare, får jag förklarat för mig. Jag fattar ingenting. Hur skulle lådan kunna rymma en gräsklippare?

– En självgående gräsklippare, förtydligar min man. Sen försvinner han ut i trädgården. En tråd rullas ut och spikas ner i gräset och en laddningsstation installeras. Min man ser mycket nöjd ut. Jag har nog aldrig sett honom ta sig an ett trädgårdsarbete med sådan lycka.

Klockan tio på kvällen ropar Klas på mig. När jag kommer ut rullar våffeljärnet iväg på sin jungfrutur. Ett dovt surrande hörs. Den är imponerande tyst, låter inte mer än en större humla. Den far mot äppelträdet. Tuggar gräs på vägen och lämna en remsa av klippt matta efter sig. Som om den hade ögon stannar den innan den stöter mot stammen, svänger sedan och tuggar vidare.

– Wow, säger Klas med beundran i rösten. Läskigt, tänker jag.

Nästa dag skyndar Klas hem från jobbet.

– Hur mår Bobbo? frågar han.

Det visar sig att han döpt maskinen till Bobbo. Min man börjar twittra om Bobbo: ”Lilla Bobbo var duktig i dag och extra hungrig”.

Bobbo, hit och Bobbo dit. Vi har vänner som tror att vi skaffat hund.

– Älskling, hur mycket kostade Bobbo? frågar jag.

– Jag fick ett pangpris. Dessutom ­behövde vi köpa ny klippare. Och du ska veta att han är ­miljövänlig, säger Klas.

Utan att svara på min fråga.

Jag googlar och hamnar på en sida som samlat de billigaste automatiska klipparna som finns. Bobbo är inte med. Jag inser att han kostat oss en förmögenhet. Mer än en renrasig hund. Det är då jag kopplar ihop Bobbo med Klas nya ungdomsfrisyr.

Jag fattar att min man drabbats av en tidig 40-årskris.