Jag arbetar utanför socknen i tio dagar. När jag kommer hem igen möts jag av min man och döttrar på Bromma flygplats. Barnen äter glass med hela ansiktet och närmar sig mig med stora leenden. Vi kramas, pussas och busar medan vi väntar på att resväskan ska dyka upp på rullbandet.

Jag fokuserar mest på tjejerna. När väskan kommer skyndar sig Klas för att hämta den. Det är då jag lägger märke till hans nya frisyr. I stället för en klädsamt avslappnat hårsvall har hans lugg rest sig. Den står plötsligt rakt upp som en stubbe.­ Eller som Robin Stjernbergs schlagerlugg. Jag har även sett en liknande variant på ­både Justin Bieber och Anton Edwald. Alla killar under 23 år. Klas är fin i den nya frisyren, även om den kanske känns lite väl ungdomlig.

Vi går mot bilen. Maj-Lis viskar till mig att pappa köpt något medan jag har varit borta. En överraskning, säger hon och ler busigt. Vi inleder en gissningslek. Vad är det pappa har köpt?

– En studsmatta? frågar jag. Hon skakar på huvudet?

– Pelargoner? Nej, icke blommor.

– En ny tv då?

Inte det heller. Det hela förblir en hemlighet tills vi kommit hem.

– Tada, säger Klas och pekar på en kartong i hallen.

På kartongen finns en bild på det som gömmer sig där inne. Det är något blått. En skrikigt blå färg. Själva föremålet ser lite ut som en skriv­maskin möter ett våffeljärn och en gammaldags ­dator av märket Apple. Jag ser inte vad det är. Det är en gräsklippare, får jag förklarat för mig. Jag fattar ingenting. Hur skulle lådan kunna rymma en gräsklippare?

– En självgående gräsklippare, förtydligar min man. Sen försvinner han ut i trädgården. En tråd rullas ut och spikas ner i gräset och en laddningsstation installeras. Min man ser mycket nöjd ut. Jag har nog aldrig sett honom ta sig an ett trädgårdsarbete med sådan lycka.

Klockan tio på kvällen ropar Klas på mig. När jag kommer ut rullar våffeljärnet iväg på sin jungfrutur. Ett dovt surrande hörs. Den är imponerande tyst, låter inte mer än en större humla. Den far mot äppelträdet. Tuggar gräs på vägen och lämna en remsa av klippt matta efter sig. Som om den hade ögon stannar den innan den stöter mot stammen, svänger sedan och tuggar vidare.

– Wow, säger Klas med beundran i rösten. Läskigt, tänker jag.

Nästa dag skyndar Klas hem från jobbet.

– Hur mår Bobbo? frågar han.

Det visar sig att han döpt maskinen till Bobbo. Min man börjar twittra om Bobbo: ”Lilla Bobbo var duktig i dag och extra hungrig”.

Bobbo, hit och Bobbo dit. Vi har vänner som tror att vi skaffat hund.

– Älskling, hur mycket kostade Bobbo? frågar jag.

– Jag fick ett pangpris. Dessutom ­behövde vi köpa ny klippare. Och du ska veta att han är ­miljövänlig, säger Klas.

Utan att svara på min fråga.

Jag googlar och hamnar på en sida som samlat de billigaste automatiska klipparna som finns. Bobbo är inte med. Jag inser att han kostat oss en förmögenhet. Mer än en renrasig hund. Det är då jag kopplar ihop Bobbo med Klas nya ungdomsfrisyr.

Jag fattar att min man drabbats av en tidig 40-årskris.