Jag var hos polisen i fredags och hämtade­ mitt nya pass som jag behöver till min kommande ensamresa. Utan man och barn ska jag åka till i Grekland i sommar. I en vecka.
Jag ska till paradiset där havet är lekfullt, get­osten är len och vinet smakar getpiss. Precis som det ska vara då man slår sig till ro i den grekiska övärlden. Men jag ska inte semestra. Jag ska jobba. Hårdare än någonsin. Jag måste dra mig undan en stund för att få ur mig det jag hoppas ska bli min tredje roman. Jag har börjat arbetet här hemma. Skrivit några rader, engagerat mig i ­karaktärernas personligheter och deras öden. Men sen har jag kört fast. Jag har då lämnat texten för annat arbete i några dagar varpå jag har laddat om. Sen har jag skrivit lite till, känt hur berättelsen blir spännande men sedan kört fast i alla fall.
Detta kallas ju skrivkramp. Och det är en åkomma som gör mig ­orkeslös och dyster. Jag blir en suckande person och det är något jag inte vill vara. Tillståndet är faktiskt riktigt smärtsamt och påminner om en depression jag hade för några år sedan.

Det senaste halvåret har jag jobbat med Melodifestivalen, med direktsänd radio, med Eurovision och på det har jag arbetat som moderator för några företagsevents. Jag har hämtat mina barn ­tidigt på dagis nästan varje dag, för att kompen­sera de dagar jag varit bortrest. Jag har varit orolig för min pappa som har varit sjuk. Jag har försökt att höra av mig till mina vänner men ­inser att jag nog varit för dålig på det.
Samtidigt har jag twittrat, instagrammat och ­varit aktiv på Facebook. Det låter kanske larvigt men jag har känt att jag läckt kreativitet. Min kraft har helt enkelt inte räckt till annat.
Mitt skrivande har varit som att komma hem. Som att plötsligt hitta en mening med mitt yrkesliv.
Jag har en förläggare och en agent som vill fortsätta att arbeta med mina skönlitterära alster. Och då och då får jag brev från personer som ­tagit sig ­tiden att läsa mina romaner och som skriver att de önskar läsa mer. Jag har alltså en chans jag absolut inte får sumpa. En skrivkramp till följd av bristande­ energi FÅR inte komma i vägen!

Därför tänker jag under ett par månader gå ner i svart. Jag ska rulla min resväska in i en veckas ­ensamhet och in i en skrivprocess som jag längtat efter. Så fort jag klivit på flygplanet tänker jag koppla bort mig själv från sociala medier. Jag ska varken producera eller konsumera Facebook-inlägg. Telefonen får endast användas för samtal till mina barn som är hos farmor på landet den veckan. Och ­datorn ska absolut inte surfa in på sidor som ­suger kraft och energi. Jag ska detoxa mig, helt enkelt. Planen är att sitta på en grekisk balkong och låta fingrarna dansa över tangentbordet. Sedan blir det några svalkande simtag i poolen. På kvällen ska jag hälla upp ett glas getpiss och skriva mer medan solen sjunker ner i havet.
Med dessa rader vill jag också tacka för mer än två år på denna härliga tidning, för det här är min sista krönika för Söndag. Tack till världens proffsigaste redaktion. Och ett stort tack till er som läst, mejlat, peppat, tipsat, ifrågasatt eller bara kommit med värmande hälsningar. Tack!