Hon fanns alltid där för mig, min mormor. Hon stekte de godaste pannkakorna och hon sjöng de märkligaste sånger man kan tänka­ sig. Varje morgon stod min mormor bakom sina­ rutiga köksgardiner och vinkade åt mig då jag gick förbi hennes hus på väg till skolan. Min mormor var alltid full av energi och hon gillade att busa. När mormor log försvann hennes ögon in i ansiktet.

Det är bara tjugo år sedan mormor och jag tog ett kvällsdopp i sjön och spelade badminton på ­gräset på landet. Tjugo år kan göra mycket med en människa. Särskilt om hon får kärlkramp, ledgångsreumatism och diabetes. I dag lyfter mormor knappt fötterna då hon tar sig fram med hjälp av sin rullator. Hennes mörkbruna hår är yvigt och grått och fingrarna är krokiga och svaga. I bland är mormor förvirrad, då brukar hon sucka åt sig själv. Mormor behöver hjälp med allt. Någon måste klä henne på morgonen, se till att hon får i sig frukost och bädda sängen. Någon måste se till att hon tar alla tabletter i rätt ordning. Mormor kan inte längre städa, hon ser inte ens om det behövs.

Mormor ler fortfarande. Och hon säger att allt är bra, fast det kanske inte är det. Hon är sån. Min mormor klagar inte. Det är synd. För mormor har mycket hon borde klaga på. Över krämporna, förstås. Men även över den stressade hjälp hon faktiskt betalat för. De som jobbar med hemtjänsten är alla rara. Men de ­hinner inte allt som behövs. Ibland glömmer de ge medicin, ibland får mormor smutsiga kläder. Det händer att mormor missar sin lunch eller att hennes sängkläder inte byts på sex veckor.

Då P4 Radio Stockholm härom veckan granskade hemtjänsten i Stockholm rapporterades det om personal som tvingas göra fjorton hembesök på fyra timmar. Det vill säga att man har sjutton minuter per besök. Alla som någonsin färdats genom rusningstrafik i huvudstaden vet att det är en omöjlig ekvation. Min mormor har ändå tur. För hon har mina föräldrar som nästan dagligen hälsar på. Andra är helt ensamma med hemtjänsten som enda kontakt.

Hemtjänsten i dag är sorglig på så många plan. Många saknar utbildning och träning i hur man bemöter gamla och sjuka. Många delar ut starka mediciner trots att de saknar rätt kompetens. Detta kan givetvis få katastrofala följder. De som arbetar inom hemtjänsten har ett nästan omänskligt schema. Osäkra anställningsvillkor och stress gör att personalen inte orkar ryta ifrån. Och den gamla är ofta för svag för att orka protestera. Som min mormor.

Kan hemtjänsten bli mer kostnadseffektiv? Ja. Vi kan ju binda fast de gamla. Och mata dem med maskiner på löpande band. Det vore billigare! Samhället ser inte längre min mormor som en människa. I dag är en gammal människa inget annat än en tom penningpung!

Jag gissar att de som tjänat pengar på min mormor inte bryr sig om hur det är ställt. En sak är säker, de kommer aldrig själva anlita samma åldringsvård.