Den är 34,5 cm lång och var en gång i tiden snudd på självraggande. Vid bardiskhäng fingrade kvinnorna nyfiket på den, medan männen avundsjukt undrade hur man hade begåvats med en sådan grej.

En dag var den spårlöst försvunnen. Först efter ett trettiotal års förhållande- och bostadskarusell, äktenskap och barn, skilsmässa och ny flytt, återfanns den högst oväntat i botten på en flyttkartong.

Accessoar heter det väl på modern svenska. En smal svart slips med orden NICK LOWE i knappt läsbara bruna bokstäver och JESUS OF COOL i vita. I stort sett det enda jag någonsin burit som väckt någon större uppmärksamhet.

Vi män har ju inte mycket att komma med när det gäller kläder. Märktes inte minst när hovets partyprinsessa gifte sig med sin finansvalp, numera affärsängel. Sida upp och sida ned i kvällstidningarna med betyg på och analyser av kvinnornas klädsel. Det motsatta könet kan ju piffa upp sig med hjälp av högklackade skor eller inte, kortkorta kjolar eller inte, djupa urringningar eller inte, läppstift, örhängen, diamantringar och gud vet vad.

För oss män gäller att en kostym är en kostym är en kostym. Mer eller mindre välskuren eller illa­sittande. That’s it. Såvida man inte heter Peter Siepen och klär ut sig till fågelskrämma eller Johan Renck och bär kjol.

Har ju försökt. Frångick en dag de enfärgade tröjorna och köpte en färgsprakande randig sak.

– Är Pride-paraden ute och går? hånskrattade 14-årige sonen.

Raskt förpassades den svindyra Hugo Boss-tröjan till högen kläder-man-tar-på-sig-när-man-går-till-tvättstugan-och-tvättar-de-kläder-man-verkligen-vill-ha-på-sig.

Han skulle bara våga kommentera Nick Lowe-slipsen. Undertecknad fick i egenskap av popskribent på Aftonbladet ett av de ytterst få exemplar som tillverkades i pr-syfte när Nick Lowes LP-skiva Jesus of cool släpptes 1978. Besökte under de följande åren ofta New York och trängdes bland andra popsnören på Hurrah, Peppermint Lounge och CBGB’s. Då skivan i det religiösa USA döptes om till Pure pop for now people, blev slipsen en ännu större raritet på andra sidan Atlanten.

Männen ville bli kompis – för att sedan erbjuda sig att köpa slipsen för flera tusen spänn. Kvinnorna trodde man var en cool katt, så man behövde aldrig ens erkänna bonnläppsursprunget från östgötaslätten.

Nu är slipsen i bruk igen. Har till och med funderat på om man inte har uppnått en ålder då det faktiskt är dags att till sist lära sig knyta en slipsknut också. Lite pinsamt att alltid be en arbetskamrat om hjälp.

Kombinationen svart kavaj, vit skjorta och Nick Lowe-slips är ju i dag dessutom ännu coolare än förr. Ända sedan Quentin Tarantinos film kom 1992, innebär sådan klädsel automatisk uppgradering till Reservoir Dogs-
status. Och redan vid första
barhänget på den lokala och
föga glamorösa puben på Söder
i Stockholm, blev det napp. En kvinna slet snabbt tag i Nick
Lowe-slipsen. Sedan sa hon:

– Varför är du så uppklädd? Här!!!

Självraggande, my ass!

Bara att konstatera att slipsen numera är betydligt mer still going strong än dess ägare…