Så fort jag kommer in genom dörren surnar jag till, morrar och väser genom tänderna:

– Men att det ska vara så förbannat svårt!

Maken, som Ipadsurfar i vardagsrummet, skakar på ­huvudet medan jag, i affekt, plockar undan skohögen på hallmattan.

Utan att ens säga ”hej” forsar jag in i köket, lastar diskmaskinen med travarna av smutsiga tallrikar, torkar upp mellissmulorna på köksbänken och sjunker till slut ner i soffan med en ljudlig suck ackompanjerad av min bästa offermin.

Jag har fortfarande inte sagt ”hej” till min man.

Jag har faktiskt inte ens bevärdigat honom med en blick. Och ja, jag tycker att HAN borde HA STÄDAT. Det är förvisso varken hans dojor i hallen eller odiskade frukosttallrikar i hon. Det är ungarnas. MEN ÄNDÅ.

Jag suckar igen. Dan låter sig inte provoceras, vilket retar mig ännu mer. Jag vill skrika: ”Se mig! Bry dig!”, men gör det självklart inte. Det vore svagt. I stället fortsätter jag att
tiga, tänker att Dan nog känner sig straffad.

Det gör han inte, han bara konstaterar torrt:

– Det där beteendet är ganska otrevligt.

Ja, det är det. Det är i alla fall ingen vackert drag, det här med att bli på sinnesjukt dåligt humör av att komma hem och mötas av röran som skapats under dagen och enligt Söndags relationsexpert Malena Ivarsson håller jag på att rasa rakt ner i ”känslofällan”.

På sidorna 32–35 listar hon våra tio vanligaste relationsknutar – och hur man löser upp dem och nej, min tystnadsstrategi finns inte med på ­Malenas magiska lista.

Det gör däremot tricket att kompensera med fem positiva kommentarer varje gång man verbalt bestraffar sina barn eller äkta hälft. Jag inser att jag är skyldig, inte bara Dan, utan även Joel och Freja, en hel massa
beröm. Så jag börjar här och nu:

Ni är finast i världen. Tack för att ni pallar med mig. Utan er vore jag en sämre människa. Älskar er.

Puss, puss.