I veckans nummer av Söndag kan delar läsarna med sig av sina värsta reseminnen. Och det är förfärande historier. Men när vi gjorde en snabbgallup på redaktionen, visade det sig att våra semesterfadäser också är värda att publiceras. Så här kommer de. Först ut är biträdande redaktör Kristofer Forssblad Olsson:

Morgonen den 7 mars 1991. Jag och två kompisar har luffat runt i Asien ett par månader och precis tagit oss den korta båtresan från Singapore till den indonesiska ön Batam alldeles vid gränsen. Planen är att flyga härifrån till Indonesiens huvudstad Jakarta. Men flygbiljetterna är mycket dyrare än vi räknat med, runt 500 kr per person, så vi sitter fast. Då får vi höra talas om en båt som går till Sumatra. Därifrån kan vi ta buss de 90 milen till Jakarta. På den här tiden var pengar ett större problem än brist på tid.

Vi ger oss ner i hamnen och hittar till sist båten, en rostig gammal pråm. Ingen kan engelska men till sist får vi veta att båten är framme klockan fyra på natten. Och det är bråttom, ska vi med eller inte? Båten är fullpackad med folk så vi köper de biljetter som finns kvar, till däcket, för 45 kronor styck. Däcket är pråmens tak. Några paket kex och lite vatten hinner vi också skaffa innan vi slår oss ner på plåttaket och båten puttrar iväg i sakta mak.

Vi är de enda västerlänningarna på båten, ingen förstår engelska – och vi börjar få en obehaglig känsla av att den här resan kanske tar längre tid än vi trott för det går väldigt långsamt …

Till sist hittar vi en student som är på väg hem och som kan lite engelska. Han förklarar att båten mycket riktigt är är framme i Pekanbaru på Sumatra klockan fyra på morgonen men två dygn senare.

På dagarna är det stekhett i solen, på natten riktigt kallt. För några av våra medresenärer har vi fått rollen som reseunderhållning, min kompis är över två meter lång och har skostorlek 47. Ett gäng yngre män som också bor på taket pekar och undrar över något. Till sist förstår vi att de driver tesen att om fötterna är så stora borde andra, mindre synliga kroppsdelar också vara gigantiska. Nu undrar de om det stämmer?

Annars ligger vi mest och pustar i värmen och bygger konstiga skydd mot solen. Jag försöker hitta något om den här båtlinjen i min guidebok och mycket riktigt, den finns omnämnd – med en halv sidas varning: Se upp, resan kan ta hur lång tid som helst.

Vi har inga liggunderlag utan ligger direkt på plåttaket. Två gånger om dagen kommer en besättningsman upp med små paket inslagna i papper med ris och stenhårda, helstekta minifiskar.

Första natten är vi på öppet hav i Malackasundet när vi vaknar av en stark lampa från en polisbåt. Vi blir bordade av beväpnade män som ser ut att leta efter något. Dagen efter får vi veta av vår student-kompis, som bor i en hytt nere i båten, att man smugglar filtar på pråmen.

Efter en ny stekhet dag somnar vi på plåttaket, röda som kräftor. Mitt i natten, den här gången bland mangroverträsken längs Siak-floden en bit in i Sumatra väcks vi av skrikande människor. Någon pekar på våra ryggsäckar och vi förstår att vi ska hålla hårt i dem. Från båda sidorna av floden närmar sig flera snabba båtar. Hjälp, pirater, hinner vi tänka innan båtarna glider upp jämsides med vår pråm och ett helt gäng hoppar ombord, försvinner in och kommer ut med stora paket som de snabbt slänger över till sina kumpaner. Vi håller krampaktigt i våra ryggsäckar.

Det hela är över på några minuter, vi överlever ”piraterna” som nöjer sig med de stora paketen med filtar eller vad det nu var. Senare på natten vaknar vi två gånger av att någon försöker dra iväg med en av våra ryggsäckar i mörkret. Vi sover i skift fram tills regnet börjar ösa ner.

Sista biten står vi och trycker i den fullpackade båten innan vi äntligen är framme i Pekanbaru, klockan tre på natten. Trots det går ingen av eftersom ”det är farligt i staden på natten”. Det här är den näst jobbigaste resan jag gjort men också den roligaste på många sätt.
Den jobbigaste var nästa steg, bussresan från Sumatra till Java och Jakarta som tog nästan tre dagar till i en fullpackad, stekhet buss med minisäten. Och då är jag bara 1,84 lång, det var värre för min välutrustade kompis Niclas. Men vi sparade ju 400 kronor per person i alla fall …